Januari 2013, Ellinor och Pierre återvänder till La Gomera.



La Gomeras egen sida Mycket sevärd


Tisdag 22 januari
Avresa från Arlanda 08:00 med DK 1801, ankomst Reina Sofia 12:45.
Benchijigua Express avgår från Los Christianos 19:00, ankomst S.S. de La Gomera 19:50.
Därefter buss till Playa de Santiago och hotell Jardin Tecina.
A330-300.jpg


Vårt resmål. Flygplatsen som syns har så kort start/landningsbana att vi är synnerligen tacksamma att få göra ovanstående lite mer omständliga resa.


Njutnignsfull stund på Arlanda. Det blev bl a Zlatans bok. Är vi de sista läskunniga i Sverige som inte läst den?


Vi har nu tagit oss ända fram till Los Christianos och bytt - 15 grader mot + 22. Pierre var förberedd med shortsen högst upp i väskan.


Lunch efter strandpromenaden i Los Christianos. Tapas - mums!


Sandslott, får fotograferas mot betalning så Pierre smygfotograferade.


Lite förfriskningar i väntan på färjan till La Gomera.


Hurra - här kommer den.


Incheckade och med middan avklarad stannade vi en stund i baren och kollade e-post och annat. Inte visste vi att de under året fixat så att det finns Internet på alla rum.



Onsdag 23 januari
Vi träffades på källarklubben Bobadilla i Gamla stan för 46 år sen. Inte visste vi att det var Christoffer Columbus älskarinna som gett namn åt den.


Lilla backen upp till vårt huslänga.


Hemma, i alla fall temporärt.


Vi startade dagen med en promenad in till Playa Santiago. Ellinor på väg till James Bond-hissen.


Bakom portalen finns hissen med ett insprängt hissschackt på 59 m.


Nere, men det fattas några meter till Club Laurel, som stod klart 1990 och också hör till hotelelt, och havsnivån. Inte så tilltalande som badstrand betraktad dock.


Jardin Tecina ligger uppe på klippan och firade 2012 25-årsjubileum med pompa och ståt.


Playa Santiago med klippan mitt i stan.


Utmattad av rekognoceringsturen föll Pierre ihop i en solstol vid poolen.


Ellinor hade lite ork kvar och deltog i vattengympan. Den leddes av en spänstig 20-åring som gjorde rörelserna på land och förväntade sig att alla tanter i vattnet skulle klara samma sak med vattenmotstånd. Det känns fint när någon har sån tro på en.


Pierre tog en lite stillsammare motionsvariant.


Poollunch.


Utsikt från vår terass med det blommande tulpanträd som vi njöt så av att se.



Torsdag 24 januari
Väl utprovad frukostplats. Pierre får kyliga vindar från dörren och Ellinor sitter behagligt varm på andra sidan av bordet. Båda njuter av den fantastiska frukosten.


Vår hyrbil - en alldeles ny VW Polo. Pigg och glad, men med en helt idiotiskt placerad backspegel.


Vår första vandring började utanför borgmästaren i Alajeró. Pierre hade hittat den i en engelsk vandringsbok där den beskrevs som lätt. Vi hade ännu inte insett att vi ratade den förra året och varför.


Scouten och golfaren med gemensamt intresse?


Långt bakom Pierre i en dalgång ligger dagens mål - det enda friväxande drakträdet på La Gomera.


Dags att ta sig ner till vattenreservoaren.


Gick bra och vi bjöds på en vidunderlig utsikt.


Sanningens minut. Vi har nu nått "the childish part" av vandringen då vi skulle hoppa på stenar i en torr flodbädd. I själva verket fick vi vältra oss över dem och till slut stod vi i en ravin med en 2x3 m stor djup vattenpöl som täckte hela gången och bakom den en fem m hög formation av stenblock. Vi fick vända tillbaka och insåg att vi läste oss till detta förra året och tog en annan vandring då.


Vi hittade dessbättre en liten sidoravin - utmärkt med små stenrösen av andra vandrare - som ledde oss upp åt rätt håll. Där nere var det vi gick - ett snedsteg och det är fritt fall.


En lättad vandrare kan fortsätta sin tur.


Det hade inte varit kul att få gå tillbaka hela den långa vägen bakåt.


Vi blickade i stället framåt och upptäckte att vi var 100 m från Drago. Tjohooo, vi fixade det!


Det berömda drakträdet. Möjligen såg Pierre lite trött ut när vi gått ett par hundra meter upp till stora vägen - en vänlig engels herre erbjöd oss skjuts till bilen. Vi valde dock att gå resen också - det bar ju neråt.


Välförtjänt vila på terassen efter fem timmars vandring. Nu har vi upptäckt att det finns möjlighet till uppkoppling på rummet.



Fredag 25 januari
Dags för nästa vandring. Vi körde upp till korsningen med stora vägen till San Sebastian på drygt 900 m höjd.


Det var inte riktigt samma vandringsväder som igår, men det är det sällan högt upp på La Gomera så vi var förberedda med fleecetröjor och vindjackor. Stark blåst, låga moln och + 10 grader var dagens betingelser.


Den vandring vi valt ledde oss 700 m ner till La Laja och så upp igen. Vi kastade en snabb blick ner och beslöt oss för att avstå. Tokiga är vi nog, men inte så till den milda grad.


I stället valde vi att följa bergsryggen och tog vägen upp till den. Det räckte bra som höjdskillnad.


Det var ett gott val. Pierre var trött efter torsdagens strapatser och gick sovande en stor del av vägen, men vi fick ändå en fin vandring bland molnen som kom och gick.








Dit skulle vi ha vandrat. Vad skönt att vi inte gjorde det!


Nere igen.


Liten stadstur på eftermiddan. Vi behövde ju vatten och öl och lite annat.


Den inte helt badvänliga stranden.


Club Laurel.


Allt började när Fred Olsen 1907 landsteg här med några andra och träffade en kvinna som bodde i en grotta. Hon visade dem vägen till Benchigiua där det finns en källa vilket är en förutsättning för den banaodling som de tänkte sig. Sen ahr allt vuxit med färjor, hotellanläggning och mycket annat.


Gången in till hissens nedre station.


Playa Santiago från hissterassen.


Hotellområdet är mycket välskött och utgör i sig en botanisk trädgård med en omfattande flora.



Lördag 26 januari
Vår sista dag med hyrbil beslöt vi oss för att vandra uppe i världsarvet nationalparken Garajonay med start vid Laguna Grande. Det var sedvanligt väder vid starten.


Början på tur 17 till Alto de Garajonay ligger på 1200 m höjd.


I augusti 2012 härjde två skogsbränder på ön. Det rådde en svår värmebölja och det var svårt att få bukt med de anlagda bräderna. Den ena spred sig till delar av Garajonay.


Det var sorgligt att se, men samtidigt fascinerande hur naturen så snabbt börjar återhämta sig.





Målet - Alto de Garajonay på 1487 m höjd, La Gomeras högsta punkt.


Återtåget.



Söndag 27 januari
Vandring österut från hotellet. Vi ska bort till den lilla byn El Joradillo på klippan efter andra viken.


Bananodlingen precis utanför hotellområdet.


Tejde på Teneriffa syntes väl.


Här börjar stigen uppför det andra berget.


Om inte annat så bjuds man på fin utsikt.


Nästan uppe.


Scouten och golfaren får uppenbarligen röra sig fritt på ön.


Uppe i El Joradillo som visade sig vara en helt övergiven by.


Grottan där damen som visade vägen till källan bodde. Det fanns då ingen bebyggelse alls omkring.


Hemma igen.


Ellinors dubbelt vackra utsikt.


Inte nog med att maten var utsökt vid middan, det var utsikten också.


Fullmåne över Atlanten.


Kvällsterass.


Gissa vad hon gör i denna ljuvliga kväll.



Måndag 28 januari
Valsafari. Vår båt är på väg in.


Scouten fick en riktigt bra plats även i år.


Inga valar denna gån, men massor av skuttande delfiner.





Valle Gran Rey där vi bodde vid vårt första besök på La Gomera.





Efter lunch på grillad tonfisk, kanarisk potatis och sallad var det dags att bada i havet. Pierre var först i.


Härligt, påstod han, och lokcade i många andra.





Nerlagd fiskfabrik som verkligen väcker ens nyfikenhet med tanke på den totala bristen på vägar och/eller kajer.


Dags för hemresa.





Även nu fick vi sällskap av delfiner.


Tejde.


Jardin Tecina.


Playa Santiago.


Lugn stund före middan.




Tisdag 29 januari
Hemresedags. Matsalen öppnade redan 05.00 så att vi fick fin frukost före avfärden 06.00.


Färjan till Teneriffa.


Härligt - vi fick checka in våra väskor redan här!


Strandpromenaden i Faneros.


Pierre lättade lite på klädseln. Det var långt över 20 grader varmt.


Lunch på Loch Ness.


Fortsatt promenad.


Vissa faller ju inte undan för lite värme. I alla fall inte om alla lättare kläder ligger i den incheckade resväskan.


Pierre var överlycklig till han fick se vad det var de kallade currywurst. Vi åt kyckling på planet hem i stället och landade fem minuter före utsatt tid på Arlanda. En mycket trevlig resa var tillända.




Tillbaka till startsidan