Januari 2015, Ellinor och Pierre återvänder till La Gomera.



La Gomeras egen sida Mycket sevärd


Söndag 17 januari
Strax efter sex på morgonen drog vi vidare till La Gomera, 16 timmar efter att vi kommit hem från Berlin och med ompackade väskor. Självklart följde vi den stipulerade proceduren och köpte var sin bok och en fyrpack Läckerol.


Efter landningen på Teneriffa Syd har vi fått skjuts till Los Christianos där vi ska fortsätta med båt om fyra timmar. Härligt att få luncha på tapas och ett glas vitt!


Vi hann med en promenad längs strandpromenaden också. På vägen dit fanns dessa stora väggmålningar.


Vid sextiden gick vi ner till hamnen igen och tittade på när Armas tömde och fyllde sina färjor. Sen kom vårt bolag Fred Olsen och backade in bredvid och vi kunde fortsätta vår resa.


Strax före nio var vi på hotel Jardin Tecina, vårt fjärde besök där. Vi fick rum 425 som var riktigt stort och fint och kunde gå till matsalen för vår första fina middag. Så härligt att vara tillbaka!



Måndag 18 januari
På morgonen kunde vi utforska rummet och omgivningen lite bättre.


Från balkongen hade vi en betagande utsikt över havet och Teide på Teneriffa liksom över den stora bananplantage som hör till hotellet. Varje morgon står ett stort tråg fullt med nyplockade bananer vid utgången från matsalen och där får man ta sig det man behöver.


Vi inledde dagen med att gå ner till Playa Santiago och lägga upp ett litet lager vatten. Från stenhuset går det en hiss ner till stranden. Det känns ungefär som om man är med i en James Bond-film när man åker den.


När man bott 14 dagar på hotellet får man en badrock och en cava på rummet. Cavan fick vänta, men rocken var skön att ta på efter aqua fit-passet vi gått på. 40 minuters hårdkörning till spansk discomusik tar på krafterna.


Efter en dag med promenader i närområdet, aqua fit och slöa stunder vid poolen klädde vi oss enligt anvisningarna och gick ner till den delikata middagen.



Tisdag 19 januari
Första dagen med hyrbil. Vi körde direkt till Vallehermoso på norra delen av ön för att ta den vandring vi fick avbryta förra gången vi var här. Parkeringsplats är en klar bristvara, men vi fick utan problem vid torget. Vandringen går förbi de vita husen på bergsidan och upp till Roque Cano i bakgrunden med toppen på 850. m


Ibland har man tur. Det var riktigt varmt och vi var inte på vårt mest energiska vandringshumör, men vägen var avstängd på grund av ras och vi ville inte riskera att komma ivägen för ett nytt så vi planerade om dagen.


Lite lunch i lekparken som är full med statyer. Denna som heter mamma och pappa.


Rondellen ligger precis vid torget. Vallehermoso är La Gomeras näst största ort, men stor är den inte. Här bor knappt 3000 personer.


Vi fortsatte i stället vägen runt ön och fick denna vackra vy strax under vad vi skulle ha fått som vandrare.


Mirador de Abante med glasgolv och säkerligen en otrolig utsikt sedd underifrån. Vi åkte aldrig dit upp. Något måste ju finnas kvar att göra.


Vi fortsatte i stället till den lilla staden Agulo. Runt omkring staden fanns förr enorma bananodlingar och bygden levde på bananexport. Fortfarande finns stora odlingar, men de har inte längre samma betydelse. Runt 1900 började de bygga tvåvåningshus med kringbyggda gårdar som ett tecken på sitt välstånd.


Packhuset. Från det gick en linbana ner till vattnet där bananerna lastades på båtar. Linbanan kallades El Pescante och fraktades både gods och personer. Den förstördes i en svår storm 1954. I detta hus fanns 1911-18 också öns enda telefon.


På bergssluttningen ligger fortfarande bananodlingar. I berget går numera en biltunnel vilket vi var mycket tacksamma för. I april varje år hålls i byn Marcusfesten. Då tänder de upp höga eldar vid torget och längs huvudgatan och sedan hoppar de som kan och vill imponera över dem.


Hermigua ligger nordöstra delen av La Gomera. Här fanns tidigare en enorm hamn för bananexport, men den har förlorat sin betydelse och nu finns bara de stora betongfundamenten ute i vattnet kvar som minnesmärken. Fortfarande är det dock gott om bananodlingar, men bananerna kört med bil till San Sebastian som har en stor hamn.


Det finns ganska få lite större vägar på den tårtformade ön och den vi hade tänkt ta hem visade sig vara avstängd p g a ett joredskred. Det innebar att vi fick åka till huvudstaden på ön, San Sebastian, och ta stora vägen därifrån. Vi passade på att göra ett besök i stan när vi ändå var där. Det är öns största samhälle med drygt 8500 invånare. I stan finns tre byggnader som man bör se. Ett av dem är detta torn, Torre del Condo, som är ett försvarstorn från 1400-talet. Den ligger i en park i centrala staden.


Gågatan mitt i stan.


Ett annat viktigt hus är det där Christopher Columbus bodde när han gjorde sin sista anhalt innan han seglade över Atlanten 1492. På ön fanns den vackra Beatriz Bobadilla som han sägs har varit mycket förtjust i och det är oklart hur länge han stannade. För två som träffades på Bobadilla i Gamla stan känns detta ju lite extra romantiskt.


Det tredje huset är kyrkan Iglesia de la Asuncion. På denna plats låg en kyrka där Columbus och hans mannar antas ha bett innan de gav sig ut på sin långa seglats. Den kyrkan byggdes runt 1450, men förstördes senare vid en brand. Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1700-talet.


Det är en katolsk kyrka med vacker utsmyckning. Precis innanför dörren finns denna suggestiva staty som vi antar avbildar Jesus när han just tagits ner från korset.


Dags för hemresa över bergen. Nästan uppe på toppen stannade vi och fick denna vy över San Sebastian och Teide.


På ön finns en liten flygplats dit det kommer två reguljära plan om dagen. När vi kom hem hann vi precis fånga 17.10-planet på ingång från Teneriffas norra flygplats.



Onsdag 20 januari
Teide lockade oss att fotografera, men de flesta bilderna har vi ändå refuserat. Denna soluppgång kunde vi dock inte motstå. Det är inte alls fel att vakna till detta.


Dags att vandra upp till öns högsta topp, Alto de Garajonay, på 1487 m. Vi stannade vid parkeringen i Pajarito för att ta stigen på östra sidan upp. För första gången ser det ut som om vi kommer att kunna se längre än 50 m där uppe, men vi vet av erfarenhet att det är kallt, blåsigt och molnigt. Det här är vårt fjärde försök att få beundra utsikten.


Väl uppe kunde vi konstatera att det var 15 grader varmt, soligt och nästan vindstilla. Vi var tämligen felklädda. Utsikten var hänförande och vi kunde se Gran Canaria barkom Teneriffa.


Åh, vad många ställen vi vill gå till, men vi nöjde oss med en stillsam vandring ner runt berget till parkeringen.


La Palma.


Teneriffa.


Vägen ner gick genom ett landskap märkt av den stora branden i augusti 2012 då stora delar av nationalparkens södra sida eldhärjades.


Kyrkan i Igualero med El Hierro i bakgrunden. På vår vandring fick vi se fem av Kanarieöarna. Bara Lanzarote och Fuertoventuras fattades.


Nu börjar det kännas lite mer som vanligt. Molnen rullar snabbt in över nationalparken Garajonay.


Nere vid havet var det fortfarande strålande sol så vi tog ett litet dopp innan vi gjorde oss klara för middan. Vårt rum låg denna gång med ingången mot en trevlig liten innergård.



Torsdag 21 januari
Sista dagen med hyrbil åkte vi upp till Laguna Grande mitt i världsarvet. Härifrån utgår flera trevliga vandringar. Denna gång var vi också lite mer lämpligt klädda för även denna dag var det sol och värme.


Bara att välja vandring. Vi vill att den går runt så att vi slipper gå samma väg tillbaka, att den inte har för stark lutning och att den är vacker. Ruta 6 passar oss precis.


Lite neråt i början får vi stå ut med och vackert är det verkligen.





På La Gomera finns en massa arter av margeriter och de får en mycket mer framträdande roll efter branden.


Pierre leker "Var är Ellinor?".


"Här!"


3 1/2 år har gått sedan den stora branden och det är fantastiskt att se vad naurten kan åstadkomma. På grenar som såg döda ut förra året spirar nu nya blad och träden växer överallt. Det kommer att ta lång tid innan den trolska Laurisilvaskogen finns här igen, men det är fascinerande att följa naturens jobb för att återställa ordningen. Garajonay blev nationalpark 1981 och kom upp på UNESCO:s världsarvslista 1986 och mycket arbete pågår nu för att hjälpa naturen så mycket det går. En kampanj pågår också för att Kanarieöarna ska få egna vattenbombningsplan.


När vi kom tillbaka efter vandringen tog vi den allra enklaste turen som utfyllnad. Då föll Ellinor och slog upp två sår på ena knät. Det plåstrades om och vi tog en fikarast. Plötsligt stannade en tysk guide med sin grupp, pekade på knät och sa till gruppen att man inte ska gå svårare turer än man klarar av. Inte så kul, men Ellinor kände en viss tacksamhet för att de inte visste var hon ramlat.


Väl hemma och med bilen återlämnad upptäckte Pierre plötsligt att han kunde se Teide från sin säng. Ingen anledning att stiga upp mer, alltså.


Ellinor hävdade dock att hon hade dubbelt så fin utsikt. (notera glaset i bakgrunden - kan det ha påverkat henne?)


Kvällsutsikt från restaurangen.


Fredag 22 januari
På väg till matsalen för den fina frukosten passade Pierre på att kolla kvalitén på gräsmattorna. Den är hög.


Vi promenerade ner till Playa Santiago och ut på piren. Ellinor gick upp på promenaddäck och fick se en stor grupp delfiner dra förbi. När Pierre kom upp hade de redan simmat sin väg.


Poolområdet nere vid havet har havsvatten i sina pooler och är lite lugnare än det stora badområdet uppe på klippan.


Vi höll oss där uppe och deltog energiskt i aqua fiten, mycket roligt! Pierre vilade ut med en bra bok efteråt.


På eftermiddagen tog vi en promenad runt Jardin Tecinas bananodling.


Pierre i sin skrytmorgonrock med banaodlngen bakom sig.


Vi försökte få veta om detta är en vinpress, men hittade inget svar.



Lördag 23 januari
Morgonpromenad till Playa Santiago. Vi tog James Bond-hissen ner, men upp hittade vi en ny fin vandringsväg.


Fler än hotellet odlar bananer kunde vi konstatera.


Vilka frestande vandringar det fanns så nära oss, men med tanke på att det är hemresa i morgon verkade det ändå klokast att avstå.


Pierre vilar lite efter aqua fit-passet.


I väntan på 17.10-planet beundrade vi dessa enorma trädstammar.


Här kommer planet på ingång till den lilla flygplatsen. Vi hörde om flera som tycker att resan från Sverige är för långdragen och därför tar flyget till Teneriffa Norra där de byter till det lilla lokala flyget.


Vårt tulpanträd.


Kryssningsfartyget Meine Reise har kryssat mellan öarna och försvann sen ut till halvs.


Kväll på balkongen.



Söndag 24 januari
Halv sex avgick bussen från hotellet, men vi fick ändå en fin frukost. Nu är det dags för den andra av sju etapper på vägen hem, färjan till Teneriffa.


En stor fördel med att resa med Thomas Cook är att man får checka in redan på hotellet, Sunving. Vi gjorde detta och gick sen längs strandpromenaden.





Här har vi ätit förut och maten brukar vara både god och riklig så vi slog till i år också.


Bara namnet på matstället - Loch Ness - väcker ju ens nyfikenhet och när vi såg delfinens glada min med någons hår hängande ur munnen var vi riktigt nöjda med att gå tillbaka tillhotellet och ta bussen ut till flygplatsen.


För säkerhets skull och för att sköta sitt omfattande program med att prova currywurst köpte Pierre detta på flygplatsen. Han var dock så generös att han bad att få halva utan currysås så att även Ellinor kunde provsmaka. Tomatsåsen var tam, men curryn god och det blev en trea på hans femgradiga skala.




Tillbaka till startsidan