Januari 2019, Ellinor och Pierre återvänder till La Gomera.



La Gomeras egen sida: Mycket sevärd


Tisdag 22 januari
Tidig morgon på Arlanda. Vi kom i god tid och checkade in själva, men hann ändå inte fika p g a köerna till säkerhetskontrollen. Inköp av bok hann vi dock förstås med.


Vid tolv landade vi på södra Teneriffa och blev skjutsade ner till Los Christianos för att vänta på båten till La Gomera. Strandlivet var i full gång, men det var inte så många i vattnet.


Vi promenerade efter strandpromenaden och fick se många intressanta partier boule.


Lite friterad fisk och ett glas vitt på hamnkaféet. Nu börjar det dra ihop sig.


Strax före sju kom Fred Olsen Express och prick sju åkte vi mot San Sebastian där en buss väntade för att köra oss den sista biten.


Väl framme på hotell Jardin Tecina hann vi äta en god middag innan vi gick till vårt rum som visade sig ligga i första raden mot havet.


Här kommer vi att trivas.



Onsdag 23 januari
På morgonen upptäckte vi hur fin utsikt vi har från vår altan. Bakom träden stupar klippan 77 meter ned till havet.


Det är tre år sen vi senast var här så det var spännande att se sig om på hotellområdet. Poolerna var sig ganska lika.


James Bondhissen ner till havet var inte heller förändrad.


I gången ut från hissen fanns reklam för den grotta där allt fick sin början. Fred Olsen kom i början av 1900-talet över från Teneriffa och träffade en gammal dam som bodde i grotta. Hon visade honom var det fanns vatten, i Benjigua, och han insåg att det skulle gå att odla bananer här. Grottan är numera en exklusiv smekmånadssvit.


När man bott ett visst antal nätter ingår vissa förmåner, t ex gratis badrockar och en cava som välkomstpresent. Vi uppfyllde kraven, men det var bortglömt. Efter att ha påtalat bristen kunde Pierre ikläda sig den tjusiga rocken.


Till hotell Jardin Tecina hör en bananplantage och därifrån hämtas varje dag en stock som gästerna får äta fritt ifrån.


En nyhet för oss var den fina promenadvägen ner till plage Tapahuga. Vi sparar den dock till en senare dag.


Dagen innehöll en inköptstur ner till Playa Santiago och utforskande av omgivningarna. Nöjda och belåtna -iklädda de åtråvärda badrockarna - kunde vi framåt kvällen slå oss ner på altanan, njuta av utsikten och få en god aperitif före hotellets berömda buffé.


Palmhonung är jättegott till ostbitar. Den görs av sav från palmer.


Hotellet består av låga hus utspridda över ett stort område. Detta är en del av vår fina väg hem från matsalen.



Torsdag 24 januari
Hemvägen från den magnifika frukosten är inte ett dugg sämre än kvällens vandring.


Delutsikt över Playa Santiago ingår i promenaden.


Klockan tio var vi på plats i hotellets lobby för att gå en guidad tur till bananplantagen och avocadoodlingen.


Det finns cirka 800 banaträd på plantagen. Det är ofta ordentligt blåsigt, men banaträdets fiffiga blad kan dela sig så att blåsten inte får samma kraft.


Jürgen var vår guide. Han kommer från Tyskland, men bor sedan många år på ön med sin kanariska familj. Han berättade att bananplantorna alltid beskrivs som kvinnor. Han lutar sig mot en mamma, till vänster om träder finns mormor och den lilla som sticker upp är dottern, ungefär i puberteten.


När plantan vuxit upp lite bildas en blomma som blir till bananer efter befruktning. Bananstocken utvecklas uppifrån. Tar man en banan från stocken kan det leda till att hela stocken ruttnar eftersom vatten kan tränga in.


Turen fortsatte sedan till avocadoträden. De små frukterna som ser ut som gurkor är obefruktade. De smakar lika bra, men blir aldrig större och har inga kärnor.


Skörden pågick för fullt och vi fick hjälpa till att skära av hänget. Damen på bilden klarade en, men det var mycket svårt. Varje träd kan ge en skörd på upp till 500 kg.


Hela bananplantagen och alla avocadoträden sköts av tre män. Två av dem har arbetat där i över 40 år, men den tredje är ganska ny i jobbet som han uppskattade mycket.


Tidigare odlade de också papaya, men det lönade sig inte. Vi fick plocka fritt från de träd som fortfarande stod kvar - om vi bara nådde upp.


Turen tog nästan tre timmar och sen åt vi lunch på altanen.


Klockan 16 var det dags för nästa guidade tur, med samma duktiga Jürgen som guide. Denna gång tog vi hissen ner och gick en tur i Playa Santiago. Flodbädden är helt torr, men ungefär två gånger om året brusar vattnet här på väg ner till havet.


La Gomera är uppdelar i sex delar och Playa Santiago hör till Alajero där öns enda stora draktträd finns. Det har också fått bli symbol för regionen. På La Gomera bor ungefär 30 000 invånare varav 4000 i Alajeroområdet. Det finns 1200 barn här så de kan fylla skolas nio årskurser och kulturskolan är mycket levande och aktiv.


Det stora trädet på torget ger härlig skugga och här sitter alltid många och pokulerar.


I hamnen finns en kyrka med den heliga Carmen. Hon är skyddshelgon för sjöfarare. Varje år den 16 juli firas hennes minne med en procession där hon förs ut på havet i båt och sedan återkommer till den lilla kyrkan.


Från början fanns ingen hamn här utan när det blåste upp fick fiskarna sätta sina båtar i säkerhet i San Sebastian. På 1950-talet byggdes en hamn som förstördes vid en storm 1973 och sedan byggdes upp igen. Ungefär vart tionde år brukar det bli riktigt svåra stormar här och nu är det 13 år sen sist.


Gatan efter stranden ska bli en gågata. Kommunen tog det lägsta anbudet och det visade sig vara lite olyckligt för pengarna räckte inte och nu stod arbetet stilla. Jürgen räknade dock med att allt ska bli klart före nästa val.



Fredag 25 januari
Efter frukost satt vi en stund på altanen. Då kom en hel flock delfiner och simmade förbi. Tyvärr passade de på att dyka varje gång vi fotade, men det var en häftig upplevelse.


Pierre i väntan på bussen som skulle ta oss upp till Alajero för en vandring nerför hem. Det finns en led som först går upp och sedan en annan väg ner och det ska enligt vandringsboken ta ungefär fyra timmar att gå den, men vi fegade ur och tog bara nervägen.


Dags att påbörja nerstigningen.


På La Gomera bor ungefär 30 000 personer och även med turister inräknade är det ingen stark trafik ens efter de stora vägarna så vi kunde lugnt njuta av utsikten.


Dags att ge sig av efter vandringsleden. 8,9 km borde vi lätt klara, särskilt i nerförsbacke.


Blomsterprakt i Targa.


Utsikt med Roque de Agando, 1251 m, i blickfånget.


Dit ner skulle vi. Det klarade vi också - på fem timmar och tämligen trötta, men väldigt nöjda med en fin vandringsdag.



Lördag 26 januari
Förmiddan tillbringade vi vid poolen i det varma och sköna vädret.


Träd med spännande rötter vid poolen.


I väntan på bussen till San Sebastian kunde vi se gårdagens väg ner.


Bussen på väg genom Playa Santiago.


För att komma till San Sebastian måste vi först upp på toppen, runt 1000 m, och sen ner igen.


Från busstationen gick vi till La Iglesia de la Acunción. Den byggdes redan på 1500-talet, men har förstörts och byggts om många gånger. Från 1800-talet har den dock varit ganska intakt.


Altartavlor.


Under trappan upp till orgelläktaren finns bl a denna Kristusgestalt.


Huvudgatan med typiska hus.


Vi tänkte oss en kylskåpsmagnet och gick in i denna till synes vanliga souvenirbutik.


Det var det inte. Basaren innehöll allt man kan önska sig och ganska mycket mer. Vi blev kvar en ganska lång stund och botaniserade.


Torget


Christoffer Columbus stannade i San Sebastian och provianterade innan han den 6 september 1492 började sin seglats över Atlanten.





Torre del Conde är ett militärt torn byggt i mitten av 1400-talet. Väggarna är två m tjocka.


Fika på torget med hatt inköpt på Bazar Oriental.


Hemresa med Fred Olsens Benji. Det var gott om kryssningsresenärer inne i den lilla staden.


Båtresan till Playa Santiago tog en halvtimme och gav en spännande bild av La Gomeras sydkust.


Där uppe bodde vi!


Hemma igen, nyduschad och med en god pastis kunde Pierre verkligen njuta av solnedgången.



Söndag 27 januari
Innan solen gått upp ordentligt promenerade vi till restaurangen. En fin start på dagen.


Dagens mål var Valle Gran Rey där vi bodde vi vårt första besök på ön 2012. Under ett par år fanns ingen båtlinje förbi Playa Santiago, men nu kunde vi oss dit med Fred Olsen Express.


Sen vi bodde här har en ny hamn byggts så att även bilar kan komma hit. Den nya vägen in till staden är betydligt flottare än den gamla.


Mitt i stan i stadsdelen Vueltas finns en populär badstrand där det inte är så stora - eller inga - vågor.


Vi promenerade efter havet mot stadsdelen La Playa. Det var ebb, men vågorna var lika stora som vanligt.


Här bodde vi. Mycket har förändrats i stan, men det var sig ganska likt.


Konstnärsdelen La Calera ligger vid berget La Vallilios fot. Det var svårt att tänka sig att vi vandrat nerför det, men det gjorde vi.


Stadsdelen La Playa erbjuder lång strand med svart sand.


Fortsätter man förbi La Playa kommer man till Playa de la Ingles. Det är öns farligaste strand där flera mister livet varje år p g a de farliga strömmarna. På stranden samsas familjer, nudister och hippies och det är roligt att vara där eftersom det händer något hela tiden.


Söndagslugn i Vueltas.


Den nya hamnen ligger utanför den gamla med rejäla murar som skydd för vågorna. Den öppnade 2018.


Hemresa med de fascinerande bergväggarna med ett livligt fågelliv att studera.


En gång i tiden fanns sju fiskfabriker på ön. Numera finns ingen kvar.


Jodå, där uppe bodde vi.


Varma sköna kvällar att minnas när vi kommer hem.


Beatriz av Bobadilla var änka efter La Gomeras härskare Herman Peraza och erbjöd Christopher Columbos logi när han stannade i San Sebastian för att proviantera 1492. Han blev kvar en månad i stället för de fyra dagar som var planerade. När han slutligen for skickade hon med honom sticklingar av sockerrör. Bobadilla är också den källarklubb i Gamla stan där vi träffades 1967....


Dagens show var Silbovisslare med Jürgen som konferencier. De letade reda på både saker och personer med hjälp av visslingen. Eftersom dalarna är så djupa utvecklades ett sätt att kommunicera med visslingar, Silbo, på La Gomera. Visslingen kan höras upp till åtta km och är sedan 20 år ett obligatoriskt ämne i skolan.



Måndag 28 januari
Sista dagen var vikt för en tur längs den nya promenadvägen ner till Playa Tapahuga. Vandringsledaren stod redo.


Där nere låg målet, bara ett par km bort.


Äntligen fick Pierre bada i havet. Varmt och skönt påstod han, men så stenigt att han fick ha sandalerna på sig.


Samma vandringsled som vi gick häromdagen, men vi motstod frestelsen att fortsätta och gick hem igen.


Utsikt från den nya leden med Teide i bakgrunden.


Den var ganska pampig och väldigt trevlig att gå.


Det blev t o m tid över för en stund vid och i poolen.


På väg till vår sista delikata middag i restaurangen fick vi njuta av denna solnedgång.


Playa Santiago i kvällsljus.



Tisdag 29 januari
Efter tidig frukost skjutsades vi till färjan i San Sebastian som avgick kl 07.30.


På båtturen fick vi se solen gå upp.


Efter att ha checkat in på Ving Resort Fanabé tog vi en tur längs strandpromenaden.


När vi startade var det ganska folktomt, men sen fylldes det på. Vilket folkliv!


Vi hade gjort detta förr och gick till Loch Ness igen och åt god lunch innan vi tog det en timme försenade planet hem. Efter att ha skottat fram bilen på Flygets parkering nådde vi hemmet vid midnatt, 18 timmar efter starten från hotellet.


Härligt att vara hemma, men en viss kontrast...




Tillbaka till startsidan