Alsace, så klart, men lite mer på vägen dit och hem




Onsdag 16 september
Redan vid nio var vi klara att ge oss iväg, fotograferade och avvinkade av Katarina.

Efter lunch hos Sonja nådde vi Stenåsa på Öland vid halv fem och fick bo på den nya ställplatsen. Lunchen var lite knepig eftersom Sonja bjöd på strömmningsrullader, lite svårätet för Ellinor. Vi löste det genom att Ellinor tog Pierres potatis och Pierre klämde i sig 18 rullader (med glädje och emfas) medan Sonja pysslade i köket. Som vanligt satt hon inte med och åt vilket underlättade våra utbyten, men var så nöjd med att maten gick åt.


Torsdag 17 september
Eftersom fåglar är så besvärande morgonpigga var vi uppe tidigt och fågelskådade. På vägen till tornet var det en vänlig man som visade oss svartmesar, en ny art för oss. Från tornet såg vi sen en havstrut - otroligt vad stora de är!

Pierre betraktar fascinerat de hundratals skrattmåsar, säderärlor, svalor och andra arter som idogt äter upp sig för att klara den långa resan söderut samtidigt som de väntar på fina nordliga vindar som ska underlätta resan för dem.

Vi fick tips om att man sett mindre flugsnappare i buskagen så vi passade på att kombinera kaffepaus med utkik. När Pierre lyfte blicken från äggmackan fick han syn på en och sen en till och en till. Nytt kryss igen.

Sillunch i 18 graders värme - så härligt i september.

Storskarv med rörlig hals bodde med ett antal andra på stora stenar en bit ut i vattnet.

Även middan kunde intas utomhus. Sträck efter sträck med olika typer av gäss drog förbi oss för att hinna ner till södra Öland innan mörkret. Roligast var när två sträck gick ihop till ett. Vilken ordnad oordning!


Fredag 18 september
På stora skyltar längs motorvägen varnades vindkänsliga fordon för att ge sig ut på bron. Vi bedömde dock att vi inte hörde till riskgruppen och körde oförskräckt över, men visst var det rejält byigt!

Koldekrigsmuséet Stevnsfort var dagens begivenhet. Det öppnade i november 2012 i det fort som byggdes efter andra världskriget, men nu förlorat sin militära betydelse. Kanske...

Interiör från de dubbla S.k C/28-kanonerna som kommer från det tyska krigsfartyget Gniesenau där de var sidokanoner. Fartyget skadades och togs ur trafik 1942. De två piporna hade kapacitet för fyra skott per pipa och minut och skulle skydda farvattnet utanför. Det finns ytterligare en likadan en bit bort. Det går åt 38 personer för att sköta varje kanon.

Sambandscentralen. Danmark gick med i NATO 1949, men fick finansiera bygget av Stevsfort helt själv. Övriga NATO-länder tyckte först att idén med fortet var överspelad, men insåg snabbt att det ligger mycket strategiskt i en frontlinje mellan öst och väst. Då började pengar strömma in och kunde exempelvis finansiera ett tidigt datasystem. Här satt västtyskar, danskar, amerikaner och engelsmän sida vid sida. Det gemensamma språket var engelska.

Fortet är i två nästan identiska delar för att kunna fungera även om en del slogs ut. Mellan delarna fanns en lång gång. Totalt finns det 1,4 km gångar i fortet.

Härifrån ställdes allt in för kanonen från Gniesenau - längd, höjd, temperatur, vind mm skulle ge ett perfekt resultat. De övade med lösa skott, men när det var examen användes skarpa under starka säkerhetsrutiner.

Här kunde olika typer av minor rullas ut. Ett par gånger lämnade också fienden små saker kvar för att visa att de visste om vägen in. Det var t ex polska ölflaskor och uniformskläder.

När vi sent på eftermiddan kom till campingen i Saksköping var den nästan full eftersom det ska bli fruktmarknad i stan i helgen. Vi hittade en plats och gick sen till Super-Brugsen och köpte en dansk frokostplatte och avnjöt den till middag. Gott!


Lördag 19 september
Shoppingen på SuperBrugsen förändrade Pierres frukostvanor väsentligt eftersom han nu la till en skiva grovt bröd med ett tjockt lager leverpastej(3 cm) och gurka.

Vid tio tog vi färjan över till Puttgarten. Samtidigt kom detta ekipage in till Rödby. så skilt från den stora färjan.

Denna bild illustrerar väl hur resan ner förbi Hamburg var. Det spöregnade och var oräkneliga köer och de flesta av dem lyckades vi aldrig förstå orsaken till.

Dagens kulturella aktivitet var ett besök i Celle med dess över 400 korsvirkeshus från 1500-, 1600- 0ch 1700-talet. Slottet är den allra äldsta byggnaden och härstammar i de äldsta delarna från 1200-talet. Det visade sig dessutom att det var stadsfest där med både mat, dryck och underhållning. Från scenen till vänster fick vi se ett par riktigt bra jazznummer.

Pierre testade en riessencurrywurst med en Celler pils till. Ölen och korven var helt OK, men currysåsen fick en tvåa på en femgradig skala. Alldeles för mesig.

Vi fortsatte sen upp till kvarteren med korsvirkeshus. Så imponerande välhållna!

I denna fina affär köpte Ellinor både Federweisser och Ratzenputz - som har sitt ursprung i Celle - av en synnerligen söt liten dam som verkligen älskade sitt jobb.

Från Celle fortsatte vi till denna pastorala idyll vid campingen Aller-Leine Tal. Bilden avslöjar inte dånet från A7 eller de högspänningsledningar som är dragna precis vid sidan av campingen.


Söndag 20 september
Vår plan var att stanna i Wiesbaden, men så läste Pierre att husbilsplatsen ligger 4,5 km från stadens centrum och det kändes lite väl långt så vi styrde kosan mot Worms i stället. Det är ju svårt att motstå en stad som möter en med denna byggnad redan när man åker över Rhen vid stadsgränsen.

Vilken tur vi hade! Vi fick en plats på husbilsplatsen vid Rhen. Ett par timmar senare var den mer än full.

Första turen ner till Rhen bjöd på pråmar som det är så kul att titta på. Och att åka vattenscooter runt och studsa på vågorna, fast det fick inte vi göra.

Promenad upp till stadskärnan och ett besök på Niebelungensmuséet i stadsmuren. Med var sin liten audioguide gick vi upp i två torn och längs stadsmuren medan vi fick höra om Richard Wagners operatetralogi där Rhenguldet, Valkyrian, Siegfrid och Ragnarök ingår..

Entrén till muséet utgör en bjärt kontrast till den månghundraåriga stadsmuren.

Efter att ha besökt St Petersdomen gick vi till Heylshofsparken där vi bl a kunde sen denna vattentrappa i den omgivande trädgården. Där låg tidiagre ett biskopspalats som förstördes 1689.

Fågelskulptur vid entrén till muséet. En sån skulle vi vilja ha hemma!

Lutherdenkmal kräver också ett besök. Luther i mitten försvarar på ett riksmöte i Worms de 95 teser som han spikat upp på kyrkan i Wittenburg 1521. Det resulterade i ediktet i Worms där Luther förklarades laglös och bannlyste all läsning av hans skrifter. Han räddades av Fredrik den III av Sachsen som gömde honom i Wartburgs slott.

Nära husbilsplatsen står en staty som visar hur Niebelungsskatten kastas i Rhen.


Måndag 21 september
Fin start på dagen med en liten tur längs Rhen. Vi fick t o m se lite pråmar.

Dags att bege sig över till Frankrike. Så härligt att vara här! Vi inledde vistelsen på sedvanligt sätt, d v s vi åkte till Super U i Gertwiller där vi tömde avloppstanken, handlade mat för några dagar, tvättade bilen och åt lunch.

Campingen i Obernai. Vi hade bokat plats vilket kändes lite löjligt när vi kom, men framåt kvällen fylldes det på rejält så det var nog inte alldeles fel. Vi tog en tur till stan och upptäckte att Matchbutiken stängts. Så tråkigt! Där har vi gjort så många roliga fynd. Inga fler järngrytor, Ulrika!


Tisdag 22 september
Tidig morgon, men Pierre är på hugget inför vandringen upp till Mont Ste Odile. Vi har kollat tidtabellen vid receptionen och bussen går upp till klostret kl 08.42. Då tar vi en liten vandring på plats och äter sedan pilgrimslunch innan vi vandrar ner och hem igen.

Så var vår fina planering, men tidtabellen var från 2014 och i år går inga bussar hela vägen upp till Mont Ste Odile på vardagar vilket vi blev varse vid busshållplatsen med årets tabell. Vi fick ta till plan B och åkte till Klingenthal för att vandra därifrån. Liten mindre brant och betydligt mindre transportsträcka innan stigningen börjar ändå jämfört med att vandra hela vägen från campingen. I Klingenthal har vi aldrig startat en vandring förut så Pierre fick starta med att orientera sig på kartan.

Pierre läste kartan rätt och snart var vi på väg genom en härlig barrskog. Vandringslederna sköts av Club Vosgien och har funnits i många år vilket avspeglar sig på de vackra skyltarna.

Snacka om vägkorsning! Vi ska gå till Mont Ste Odile diretkt, d v s det är 20 minuter kvar.

Liten paus vid Mur Paien inför sista rycket upp.

Pilgrimslunch med årets nyhet - allt är engångsmaterial, vilket kändes lite föråldrat och en aning förvånande. Men soppan var god och brödet och vinet också så vi lät oss väl smaka.

Dags för återtåget. Om vi skyndade oss kunde vi ta bussen i Otrott kl 14.07 och slippa den långa transprotsträckan hem också.

Avskedsbild. Avslöjas kan att vi hann tll bussen och t o m hade lite mariginal innan bussen kom. Även utan transportsträckorna fick vi ihop över 20.000 steg så nu kan vi lugnt åka hem och bara njuta av eftermiddan.


Onsdag 23 september
Besöket i Obernai innehåller alltid två vandringar. Den ena - till Mont Ste Odile som syns långt borta på en kulle - gjorde vi igår. Idag var det dags att gå till klostret i Bischoffsheim och titta efter valnötter på vägen.

Pierre har just kollat ett av sina säkra ställen för valnötter och träffat en äldre herre som ansåg att det var hans. Det finns ingen allemansrätt i Frankrike, men valnötter på vägar och i vägkanten brukar det vara helt OK att ta och det är svårt att tro att mannen ägde vägstumpen. Vi vandrade i alla fall vidare upp på kullen.

Utanför klostret finns 12 skulpturer som vi tror visar Jesus Golgatavandring. Dessa har varit lite medfarna de senaste åren. Nu var de mycket fint restaurerade och den 30 augusti var det fest i klostret med besök från Strasbourg och körsång. Den röda mattan som ledde upp till de tolv små husen med statyer låg fortfarande kvar.

Statyn i det fjärde huset visar Marias förtvivlan.

Traditionellt lunchstopp utanför klosterkyrkan.

Det har varit soligt och varmt länge i Alsace och därför kom druvskörden tidigt i år. Överallt var det redan plockat när vi kom, men uppe på en höjd fick vi i alla fall se dessa ddruvor som vi tror är Gewürtztraminer.

Nöjda med vandringen och vår lilla valnötsskörd vilade vi lite när vi kom hem och tog sen en cykeltur ner till stadskärnan i Obernai. Det var gott om turistgrupper på torget.




Torsdag 24 september
Dags att besöka torget i Obernai igen, denna gång för att det är marknad. Samme man säljer kaffe från sin vagn år efter år och vi tyckte oss nog kunna känna igen en hel del av stånden från tidigare år också.

Lunchinköp. De säljer små, lite större och stora grillade kycklingar. Vi nöjde oss med en liten och tur var det för det var mycket kött på den.

Rådhuset i Obernai är inrymt i en gammal och vacker byggnad.

En kvart kvar innan campingen i Ribeauvillé öppnar. Vi fick inte ens plats på väntfilen. I det här läget är det skönt att veta att en plats väntar på oss. Hela eftermiddan fortsatte det sedan att välla in nya ekipage.

Rättvisan är god och alla tas emot i den ordning de står i kön, får en lapp för att gå och välja en plats och sen komma tillbaka och checka in. När det blev vår tur räckte Martin fram en nyckel till bommen och hälsade oss välkomna. Plats nummer 6 väntade på oss till Pierres stora glädje. Där har man totalkoll på vilka som kommer och åker. På en knapp timme hade vi fixat vårt läger för de kommande två veckorna, fyllt på vatten och hälsat på de gäster som vi kände igen från förra året.

En sak saknades dock. Sedan några år köper vi en blomma att ha på bordet ute när vi kommer. I år blev det en liten höstglöd.

Kalles kompis Pelle spankulerade länge omkring på campingen och fick massor av bröd trots stora anslag om att han ska hitta maten själv i omgivningarna. Uppenbarligen tyckte han att det blev lite för ensidig kost och satte sig på taket för att kolla andra matställen.

Det här matstället var dock inget för honom, men vi uppskattade mycket att kunna sitta ute och äta i den fina kvällningen.


Fredag 25 september
En härlig dag väntade oss. Ellinor startade med att ta en av sina utprövade stavgångsrundor.

Pierre föredrog en liten cykeltur och körde till ett par av våra valnötsställen, men där var helt renplockat.

Han kunde också njuta av Haut-Koenigsbourg i fjärran. Dit har vi vandrat ett par gånger, turer på mer än sju timmar som vi ryser lite när vi tänker på att vi gjort. Ett annat skäl att rysa är att svenskarna förstörde slottet 1633 under 30-åriga kriget och vi på en rundtur där fick skäll av guiden för detta.

Ellinor tittade mer på St Ulrich, ett av de tre slotten på berget ovanför Ribeauvillé. Det byggdes på 1300-talet och dit kommer vi nog att vandra.

På eftermiddan tog vi en promenad upp till själva staden.





I lokalen vid stadstornet pågick en intressant utställning om Ribeauvillé under de båda världskrigen. Många kämpade då på den tyska sidan.

Vidareutvecklad mat. Det började med en stark längtan efter brässerade endiver. Vi hade några små potatisar som fick gå med i samma kok. Vad kan man då ha till? Kyckling brukar funka. Med oss från Sverige hade vi ett paket bacon som behövde tas om hand. Vi hade också köpt en bit Münsterost som doftade lite för mycket så vi tog en bit och lindade in i kycklingbröstet med bacon om. Pierre tog på ett excellent sätt hand om rätten och vi fick en utsökt god utökad middag när vi tog hand om våra rester.


Lördag 26 september
Bröllopsdag - 46 år - ska förstås firas hela dan. Vi började dock med stavgång och cykeltur för att hålla i de goda vanor man lyckas få till. Sen gick vi upp till torget i Ribeauvillé där det är marknad på lördagarna. Härligt att botanisera lite bland stånden, men vi köpte bara tomater och oliver.

Lite överdekorerat, kanske, men i alla fall mycket att titta på.

På väg upp till den utvalda restaurangen fick vi se dessa vespor från Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland samlas på torget. Lite snopet var det sedan för oss att upptäcka att den utvalda resaurangen var uthyrd för en privat fest. Vårt reservställe hade helt enkelt stängt. Då gick vi hem och åt rökt lax med små fina potatisar, sallad och kiritirisås med ett glas gott Alsacevin till. Riktigt mysigt var det också. En mycket fin bröllopsdag fick vi.


Söndag 27 september
Vårt mål denna dag var vinfesten i St Hippolyte. På pappret är det en barnlek att ta sig dit, men i verkligheten är det fyra långa backar att ta sig upp för trots att det bara rör sig om sex km. Idag var det dessutom riktigt stark och tråkig motvind, men till slut kom vi fram. En fördel med vinden var att vi äntligen kunde få plocka rejält med valnötter som blåst ner. Efter besöket gjorde vi en lång tur till några av våra favoritplockställen.

Som kompensation för den uteblivna bröllopsmiddagen bjöd Pierre på lunch. Vi fick pièce du boeuf et sa sauce au Rouge de St Hippolyte avec gratin dauphinoise, tomate provencale et pôelé de légumes tendres - se bild - och var sitt glas rouge de St Hyppolyte. Så otroligt gott!

Vin noveau - årets skörd som ännu inte uppnått särskilt hög alkohohalt - fanns förstås också att få. Så här levereras det.

En härlig blåsorkester från Selestat underhöll och gjorde en riktigt fin version av A whiter shade of pale.

Tarte flambé är de vanligaste maten. De som har hand om detta är synnerligen samtrimmade vilket är tur för trycket på dem är högt. En plattar ut degen, en lägger på creme fraiche, en fyller på med innehåll (finns lite olika varianter), två gräddar och en skär i bitar och levererar till kunden.


Måndag 28 september
Vi var lite bekymrade eftersom vi inte visste om vi skulle få uppleva månförmörkelsen och blodmånen när vi var i Alsace, men vi steg upp kl 04.15 och fick en fantastisk upplevelse. Det var stjärnklar natt och bara vi och vår danska granne verkade vara uppe så det var alldeles tyst och stilla. Pierres nya kamera visade sig ha ett månläge som fungerade och vi fick denna fina bild. Tur det - det ska dröja 33 år till detta händer igen.

Förutom nordlig vind var detta en typisk Alascedag och vi beslöt oss för att vandra till Riquewihr som ligger några km söderut. Vi valde att gå via Col de Seelacker och startade med att följa vingårdarna. Snart kunde vi se Ribeauvillé bakom oss och

nedanför oss bredde Rhenslätten ut sig. Genom att gå denna väg lyckades vi få en halvmil att bli elva km.

Äntligen nådde vi col de Seelacker och fick vända neråt. Vildsvinen är nattens herrar i detta område och de hade bökat upp både stigen och marken bredvid. Vilka starka trynen de måste ha!

Efter elva km och 20.000 steg nådde vi Riquewihr. Framför oss kunde vi nu inte bara se den pittoreska staden utan även Rhenslätten och Schwarzwald i bakgrunden. Riquewihr har bara lite drygt 1200 invånare, men är oerhört populär bland turister och på huvudgatan vandrar hela dagarna stora turistgrupper vilket gör att vi ofta försöker hålla oss därifrån.

Stadsporten med delar av vindbryggan. Komna så här långt tog vi bussen hem. Vi har skaffat oss lite bekvämare vanor.


Tisdag 29 september
14 km i motvind kan få en att se lätt galen ut, men nu är vi i alla fall framme i Selestat och kan gå på den stora marknaden där. För den som hade elcykel var dock situtationen något lättare och han förmådde t o m ta fram kamerna.

Det var inte mycket som ropade på oss, men det var kul att gå runt ändå.



Lite förvånande med en åsna som till synes går runt och tittar, men den var ju på grönsaksdelen i alla fall. Hemcyklingen var rena smöråkningen i den starka nordanvinden alldeles oavsett elcykel eller ej.

I år har vi inte sett Kalle här. Han var gammal och kunde kännas igen på en fjäder som stack ut vid näbben. I stället är det en ung pigg stork som struttar omkring. Vi tror att han heter Pascal.

Pierres eftermiddagssysselsättning tog flera timmar, men blev i gengäld utsökt god.


Onsdag 30 september
Vi beslöt oss för att vandra eftersom vädret verkligen inbjöd till detta, soligt och precis lagom varmt. Vi gick upp genom stan och tog stigen upp till Duisenbach, klostret som ligger en bit upp i skogen. Liten rast på vägen blev det också, förstås. Vi har gått här många gånger förr och vet att vila när vi får.

I stället för att gå mot de tre slotten fortsatte vi uppåt, uppåt. Jakttornet var en tröst för Ellinor som alltid tittar efter räddningsutvägar om vildsvinen skulle anfalla. Fast antagligen kan vildsvin klättra uppför stegar också.

Drygt 400 m uppåt skulle vi ta oss. Pierre hade en fin dag och pinnade på bra upp till Cerice Noir på 647 m. Där fick vi en välförtjänt paus.

Från Cerice Noir vandrade vi på bergsryggen mot nervägen till Bergheim och bjöds på denna fina utsikt.

Mitt uppe på berget ligger Schüsselstein,en klippformation som utgör ett mysterium. Det finns en målning från 1850 uppsatt framför klippan där den är nästan dubbelt så hög som nu och ingen kan förstå varför. Vi grubblade en stund och gick sen vidare utan att ha hittat någon förklaring.

I vingårdarna ovanför Bergheim är druvorna skördade och vi var lite nyfikna på vad som sker efter. Nu vet vi i alla fall lite mer. Först gick vi förbi detta ekipage som plöjer runt stockarna.

Här fräser man jorden mellan varannan rad och jämnar till efter och vi tror att det växer upp lagom till nästa år..

2002 uppfördes dessa skulpturer i bränt trä av Christian Lapio på Clos Zahneckers vingårdar ovanför Ribeauvillé. Vi beundrade dem och stapplade sedan hem efter att ha gått 14 km med 29 000 steg på knappt fem timmar, väldigt nöjda med oss själva.


Torsdag 1 oktober
Onsdag morgon inträffade en liten malör som inte kunde åtgärdas förrän idag. Laddaren till Pierres dator la plötsligt av, bara nio år gammal. Pierre genomförde en noggrann research och hittade flera affärer som möjligen skulle kunna ha en ny laddare i Colmar. Tidigt var vi uppe och tog tillsammans med ett antal skolbarn bussen till Colmar.

Den första tänkbara affären skulle ligga nära stationen och det gjorde det också. En lustig affär, men visst hade den vad vi sökte. Hurra! Nu kan vi ägna oss åt en stadsrundtur också.

Här föddes August Bartholdi, skulptören som gjorde Frihetsgudinnan (Liberty statue) som Frankrike skänkte till USA 1886. Den står nu i New York, Paris och Tokyo. Det finns ocksåen 12 m hög replika här i Colmar. Hans födelsehem är numera museum.

Saluhallen, nyrenoverad och fin. Torsdagar är marknadsdagar i Colmar så det bjöds mycket mat att köpa även utanför lokalen.

Petite Venice, den mest pittoreska delen av Colmar.





Lisbeth Salander i fransk tappning fanns som affisch lite överallt.

På hemväg med bussen passerade vi Colmars Frihetsgudinna mitt i rondellen vid stadens slut mot Houssen.


Fredag 2 oktober
Kyrkan Saints-Pierre-et-Paul i Bennwihr var vårt första delmål på dagens cykletur. Den ursprungliga kyrkan förstördes helt under andra världskriget, men 1960 kunde en ny invigas. 1997 renoverades den och fick denna fantastiska glasmosaikvägg.

Via Sigolsheim och Kienzheim fortsatte vi sen till Kaysersberg. Som vanligt var det ganska tufft att cykla uppför innan utförlutet ner mot själva stan kommer, men denna gång fanns i alla fall inga häcklande druvplockare.

De var borta vid Sigolsheim och jobbade.

Pierre tar en liten paus vid bron i Kaysersberg. Kaysersberg är en gammal stad, omnämnd redan på 1200-talet, och bron bakom Pierre fortifierades 1514. Nu verkar det dock vara ganska lugnt.

Huvudmålet på dagens cykeltur - serveringen utanför Leclerc i Wettolsheim. Det är det enda ställe som fortfarande serverar merguez frites och det var precis så gott som Pierre tänkt sig. Väl vårt en cykeltur på fyra mil konstaterade han glatt.

Hem cyklade vi över slätten. Förutom vingårdar finns här enorma äppelodlingar och skörden pågick för fullt.

Strax efter sju i morse körde vi en tvätt med alla lakan och handdukar. Nu hade allt torkat och vi kunde bädda rent. Skönt - det är alltid lite nervöst om vi ska hinna få allt torrt eller ej.


Lördag 3 oktober
Pierre var uppe ganska tidigt och kunde äntligen få se storkmatchen på fotbollsplan. Det är lite oklart både viket spel de ägnar sig åt och vad som ger mål, men många är de.

Härligt med en bagare som kommer till campingen med färskt bröd varje morgon! Pierre startar därför alltid dagen med ett pain au chocolat.

Första helgen i okotber är det vinfest i Barr. Så var det i år också, för 63:e gången. Vi har en affisch hemma från 50-årsjubiléet så vi har hunnit besöka den några gånger. På förmiddan på lördan är det loppmarknad över hela stan och vi har gjort många roliga fynd där som ett blombord och senast en jättefin 50-talskaraff.

Överallt är det loppisbord, men roligast är ändå äldreboendets avdelning med alla trevliga personer som sköter prutandet åt en. I år köpte vi en ljusstake och fick säga stopp när egenprutandet började. Tre euro är ändå inte mycket och pengarna går till aktivieter på boendet.

Tarte flambée är en stor artikel här precis som på alla begivenheter i Alsace. Man måste beundra den som kan få ut en god pizzaliknande kaka ur denna ugn.

Pierre grep ändå chansen att få en merguez - eller snarare två - från grillen.

Efter besöket i Barr laddade vi våra lager på Super U i Gertwiller. Vi är många med husbil som upptäckt hur bra det är att släppa ut spillvatten lika lätt som man lägger upp nya förråd.

Hemma i Ribeauvillé började Ellinors Garmin stegräknare krångla riktigt mycket. Tecken har funnits länge, men nu blev det akut och vi insåg att ett batteribyte var av nöden. Upp till stan, alltså, där vi hamnade mitt i en vacker konsert av denna stråkkvartett.

Hur vi än letade fanns dock inte CR 1632-batterier, men vi hittade smarrig Münsterost som vi köpte väl plomberad i lufttät plastförpackning.

Över 20 grader varmt och vindstilla - vi åt middag utomhus, förstås. Pierre hade gjort korv Stroganoff med pasta som smakade himmelskt i den ljumma kvällen. Bakom Parmesanosten syns den fina ljusstaken vi köpte idag.


Söndag 4 oktober
På väg till resans clou - choucroutefesten i Riedwihr - passerade vi det gamla tvättstället i Guèmar. Här samlades ofta kvinnorna på måndagsmornarna för 150 år sen och tvättade berättar en skylt vid platsen. Alla hade sin bestämda plats nere vid vattnet och ofta åt man lunch i trappan också.

Ett obligatoriskt stopp har vi vid denna M-10-Tank Destroyer. Den förstördes i en strid i Illhäusern 26 januari 1945 och tre av de fem männen i den dödades. Den har sedan restaurerats på plats och en av de överlevande, Mark Samin, dog 1991 och hans aska finns nu enligt hans sista önskan i stridsvagnen.

Vi cyklar i bekväma kläder så strax innan Riedwihr får vi stanna och byta om så att vi är lite mer än hela och rena.

Förr satt denna vackra skylt vid infarten till byn, men numera tas den bara fram till de stora festligheterna första helgen i oktober. Det är två sittningar, en på lördagkväll och en mitt på dan på söndan. Tanken på att cykla nästan fem mil i mörker och - nästan alltid - motvind frestar inte så mycket så vi väljer alltid söndan. Ellinor ringer alltid och bokar plats och är där känd under namnet Hélén Pall från Ribeauvillé sen många år. Även i år träffade vi madam Schmidt som sköter bokningen när vi kom. Hon beklagade att vi skulle få platser längst in på ett bord, men tröstade oss med att vi kunde flytta ut sen.

Serverat - var sin choucroute och en flaska Gewürtztraminer. Och nej, vi orkade inte äta upp hela portionen, men vi såg flera stsycken som gjorde det.

Dags för dans till Pia och Patrick som uppträtt alla år vi varit där. Vi bad vår granne ta ett kort eller gärna flera. När han lämnade över kameran till oss sa han att han gjort ett dansreportage och det hade han också - 22 kort.

Välfyllt och med en ljudnivå som överstiger det mesta, men ack så trevligt.

Utanför pågick en langningskedja från försäljaren till en herre som fyllde sin bil med kålhuvuden. Fyra man ingick i kedjan och de missade inte en enda gång.

Ellinor köpte traditionsenligt fem kg surkål.

Natten till söndag kom ett rejält regnväder som medförde att massor av valnötter ramlade ner.

På det stora fältet nästan hemma hade modellflygsklubben övning. Så kul att se vad man kan göra med små lätta flygplan.


Måndag 5 oktober
Efter lite tvätt och stavgång på morgonen kom vi på att vi inte varit upp till de tre borgarna än. Vi gav oss genast iväg, men klockan hade hunnit bli lunchtid så vi började med var sin varm macka uppe i stan. Sen var vi redo att ta oss upp på berget.

Upp genom de pittoreska kvarteren gick vi.

Vi hade kollat ett vin på kooperativet, men var lite tveksamma ändå. Här kostade motsvarande vin 2½ gång så mycket så då blev valet mycket lättare.

Det troliga är att vi "bara" kommer att vandra till den stora ruinen St Ulrich och struntar i de två andra, Girsberg och Haut Ribeaupierre.

Maria Raydt-stigen går från stan upp till vallfartsorten Notre Dame de Dusenbach. Den började byggas 1931 av broderskapet Maria Raydt som funnits sedan 1321 och för att få få bort alla klippblock som var i vägen behövde de spränga 297 gånger.

Pierre var mycket nöjd med och tacksam för att leden fortfarande hålls i så gott skick.

Framme vid Notre Dame de Dusenbach.Redan 1204-1221 lät herren till slottet Haut Ribeaupierre bygga den första kapellet här. Den har fungerat som vallfartsort under tre stora krig - 100-åriga kriget, 30-åriga kriget och franska revolutionen - och alltid kommit tillbaka. Efter franska revolutionen tog det dock 100 år innan verksamheten var igång igen 1894. Fortfarande är verksamhet igång och vi har vid ett par tillfällen suttit på Karlsklippen en bit bort och lyssnat på oerhört vacker musik som ljudit över dalen. Dock inte denna gång.

Framme vid målet, St Ulrich. Slottsruinen ligger på 524 m över havet. Redan på 1100-talet byggdes det första enkla slottet här, det byggdes sedan ut mycket och fram till början av 1600-talet var det bebott av släkten Rappolstein. Därefter har det dock förfallit och är numera en ruin.

Utsikt över Ribeauvillé.

Girsberg som vi beslöt oss för att avstå från att besöka.

Vi tog en annan väg ner än upp och det var förenat med vissa svårigheter.

Enligt skylten uppe vid St Ulrich ska det ta 25 minuter att gå ner. En gång skulle vi hinna till en affär före stängningsdags och kom ner på en kvart, men idag tog det en timme och vi jublade över att inga ben var brutna.

Flöjtblåsaren är Ribeauvillés symbol, men omfattar egentligen olika typer av spelmän som stod under beskydd av hertigen av Haut Ribeaupierre på medeltiden. Sedan 600 år hålls en fest till deras ära första helgen i september med ett medeltida karnevalståg med mycket sång, musik, jonglörer, narrar och andra och till detta fler än 20 000 besökare. Först i tåget går en flöjtblåsare och ska ge lycka inför den kommande druvskörden.


Tisdag 6 oktober
På förmiddan lämnade Ellinor sin cykel hos familjens reparatör sen många år för årlig service. Han tyckte inte att vi behövde hämta cykeln idag eftersom det skulle regna så mycket trots att solen sken. Han hade helt rätt. På eftermiddan blev det alldeles väldigt regnigt, men vi beslöt oss för att gå till Balneo Spa och bada i alla fall. Iklädda regnkläder och foppatofflor och med paraplyer tog vi en halvtimmes promenad i spöregn för att bada utomhus.

Framme vid Balneo Spa. Nu ska det bli skönt att få bada.

Pierre på väg in.

Först ett litet besök i poolen med musik under vattnet. 36 grader och så skönt att flyta omkring omgiven av pianospel.

Sen gick vi ut och roade oss med jetstrålar, massagestrålar, jacussistolar och annat. Så skönt fast regnet vräkte ner.



Stora poolen inomhus.

På bröllopsdan gick vi till restaurang Serf för att äta fleichnacka, men då var den uthyrd för en privat fest. Nu gjorde vi ett nytt försök och då var den helt stängd. Så grymt! Enda fördelene var väl att vi kom upp i 25 000 steg denna dag tack vare promenaden upp till stan.

När vi kom hem väntade campingvärdinnan Isabelle på oss. I helgen kokade hon sylt på plommon, kvitten och andra bär och nu ville hon ge oss också en burk. Vilket härligt plåster på såren!

Pierre lagade morgondagens middag åt oss - cordon bleu med brässerade endiver och potatis - som vi åt omgivna av tvätt som vi försökte torka. På det hela taget en väldigt trevlig dag.


Onsdag 7 oktober
Tiden går fort och plötsligt är det dags att börja tänka på återfärden hem. Fast ett tecken på tilltagande ålder är det väl att vi gör det två dagar innan avresa?! Pierre tvättar vår matta som fått utstå regn och därmed lera ett par nätter.

Så tomt det blev - det är inte ett hem längre enligt Pierres bedömning. Sanningen är dock att vi fortfarande har campingens mest pimpade husbilsplats. Inte så svårt att få eftersom husbilsägare sällan har mer än stolar och bord. Vår skylt gör att många känner igen oss och kommer fram och berättar var de sett oss förr.

Fleischschnacka skulle vi ha ätit på restaurang Serf, men så upptäckte vi att utgångsdatum är 30 oktober så vi köper med oss och lagar det hemma i stället. Den ska sjudas i buljong och serveras med potatis och rödvinssås.

Promenad upp till stan genom stadsparken. Ellen brukar formklippa vår buxbom och här är lite tips till henne.

Vår ostaffär. Säljer massor av olika Münsterostar som man får vacuumförpackade. Lite svårt att välja är det.


Torsdag 8 oktober
Sista dan i Ribeauvillé. Pierre började dagen med att demontera vårt läger.

Under tiden gick Ellinor sin sista stavgångsrunda här för denna gång. Förutom 6000 steg innehöll den vackra vyer över Vogeserna och Schwartzwald, valnötsplockning, häckling av vingårdsarbetare, starar i formation, rovfågel på stolpe, gråhäger och en härfågel. Möjligen kan det bli svårt att matcha det på promenaderna hemma.

Promenad upp till stan för de sista måsteinköpen. En Münsterost till slank förstås med. Vacuumpackad. Kommer man bara ihåg att lyfta blicken lite finns det så många fina skyltar utmed huvudgatan.

Länge har vi längtat efter att pröva en varm bretzel med ost och små fläskbitar. Idag slog vi till. Supergott, men ack så fett så det blir nog inga fler.

Ellinor behövde lite mer garn så Anne Picot var också ett givet mål. Det är den mest välfyllda affär vi någonsin sett och Anne Picot lät så vänligt Ellinor fotografera den inifrån också.

På hemvägen såg vi på håll en man som klivit ur sin bil och tvättade händerna i fontänen vid huvudgatans början. Plötsligt började han springa och det måste ha varit ett rekordlopp på 200 m, men det räckte inte. Bilen rullade ut på stora genomfartsgatan utan att möta någon bil och fortsatte sen en bit ner i backen innan den körde in i en mur. Vilken dramatik! Snopet på en ny bil, men mannen var klart lättad över utgången i alla fall.

Vi tog en extra promenad till stället där Ellinor såg härfågeln, men den ville inte visa sig. Dock syntes det väl på de gulnande bladen hur hösten gör sitt intåg även i Alsace.

Väl hemma satte Pierre igång med sitt vanliga sistadagsprojekt - boeuf Bourgignon. Tar minst tre timmar, men smakar sen gudomligt. Allra godast är den efter ett par dagar och vi kan se fram mot en god middag i helgen också.


Fredag 9 oktober
Med sorg i hjärtat lämnade vi Ribeauvillé vid halv nio, omkramade av Isabelle och Martin. Efter ett litet stopp i Gertwiller för slutshopping fortsatte vi till Neustadt a d W. Vi trodde att vi var tidiga när vi kom vid 12-tiden, men det var fullt! Flera bilar fick vända, men så fick vi se att det nog gick att klämma in bilen vid infarten. Efter samtal med grannen - som vi kom väldigt nära, men han hade vänner i Värmland och tyckte att svenskar behövde vänja sig att vara närmare varandra rent geografiskt - knep vi den absolut sista platsen.

Ingen lunch hade vi fått så vi gick raskt upp till festivalsområdet och rådde bot på det. Detta hus ingår i ett större området med kanske sju utskänkningsställen av mat och dryck som dominerar vinfesten i Neustadt. Inga små fnuttbyggen, precis.

Korvgrillning i ett annat av husen inför anstormningen.

Till middag tänkter vi oss Pragskinka och så här ser den ut under tillagningen.

Efter lunchen tog vi stadspromenad för att kolla upp vad som hänt sen vi var här för två år sedan. Gågatan är uppgrävd med små gångar att ta sig fram på och vår favoritbokhandel har stängt, men rådhuset med fontänen framför var sig väldigt lik.

När vi varit hem och hämtat andan och bytt till varmare jackor var det dags att besöka vinfestivalen igen. Detta hus var nytt för oss, uppbyggt bara för festivalen.

Dags för den läckra Pragskinkan. Den höll måttet väl även i år.

När Pierre rådbråkade sitt inre hittade han ett litet, litet hål i magen som han kunde fylla med dagens andra currywurst. Betyg - absolut fyra av fem wurstar!

Schuckeria spelade förra gången vi var här också och de var lika skickliga denna gång på att få med sig publiken. Vi sjöng, skrålade och dansade och hade hjärtans roligt.


Lördag 10 oktober
Vi har gott om tid på hemresan och tänkte först stanna i Bayreuth för natten, men så fortsatte vi och vips var vi framme i Dresden efter bara sju timmars körning. Husbilsplatsen ligger väldigt centralt och efter att ha installerat oss tog vi en rekognocerande tur i stan. Vi träffade en fascinerande svensk herre som skulle på opera på kvällen. Han hade skapat sig en resa med nio föreställningar av opera och operett på sju dagar i olika städer i Tyskland och Österrike. Så kul! Vi fortsatte dock till Altmarkt där det var fransk marknad med mycket från Alsace.

Mannen tipsade oss om denna vackra väggmålning av furstetåget nära slottet.

Från Brülsche Terasse kunde vi också njuta av utsikten över Augustusbron.

Högskolan för bildande kost.

Från teraassen såg vi denna frestande gata, Münzgasse, och skyndade ner till den.

Pierres välutvecklade currywurstkorn hade naturligtvis helt rätt och han provade en currywurst som även den nådde upp till fyra av fem wurstar.

På Neumarkt var det massor av olika aktiviteter igång. Vi stannade en stund framför Luther och Frauenkirche och njöt av Arne Schmitts pianospel. Otroligt att kunna ta dit en flygel och nästan lika otroligt att det går att spela så vackert iklädd handskar.


Söndag 11 oktober
Vi startade dagen med ett besök på Deutsches Hygien-Museum. Att det bara finns ett museum med det namnet och dessutom med denna pampiga arkitektur gjorde valet självklart. Dessutom var det vår närmaste granne.

Det visade sig vara ett helt fantastiskt museum med flera roliga utställningar. Vi var först på en om vänskap och fortsatte sen till den permanenta delen där vi bland annat fick träffa denna blomfluga, ganska så förstorad tack och lov.

Denna järnlunga räddade många liv, men den är ganska skräckinjagande ändå.

Efter museibesöket tog vi en cykeltur längs Elbe, åt båda hållen. Det blåste rejält så vi slutade med västerut som gav medvind hem.

Tack och lov slapp vi använda slangautomaten, men vilken fiffig anordning.

Den lilla färjan Johanna körde skytteltrafik över Elbe. Nästan alla som kom över till vår sida gick direkt till servereringen bredvid färjeläget så då gjorde vi också det.

Vi delade på en tallrik god gulaschsoppa, men ölen fick Pierre ta hand om själv. Gott var det!

Hemma tog vi en liten promenad i omgivningarna och passerade den fina parken för allt som går på hjul. Här samsades alla åldrar och typer av åkdon på det mest trevliga sätt. Så kul att se!



Ellinor har bättrat på dagens stegmängd och hälsas välkommen hem av maken.

På eftermiddan gick vi en promenad in till centrumdelen av stan igen för att besöka Transportmuséet som ligger vid Neumarkt.

Här fanns allehanda typer av fordon. Vi var bra nyfikna på hur det kändes att köra/åka på denna motorcykel.

Propagandaaffisch från DR, den östtyska statsjärnvägen.

Och så besöktes clou - kl 16.00 satte den stora modelljärnvägen igång.

Modell av liten stad med spårvagn.

Pierre hade fått ett reklamblad för Curry 24 som graderar currystyrkan i sju steg, från barnmat till den som är 350 gånger starkare än Tabasco. Oemotståndligt, förstås, så vi gick dit och testade. Pierre valde styrka 2, men fick sannolikt 3 (30 gångern starkare än Tabasco) om vi summerar tjejens leende och smaken. Så gott - nästan den bästa currywurst han ätit och då har han stor erfarenhet.


Måndag 12 oktober
Dags att fortsätta resan. Vi åkte till Cosvig Anhalt som också ligger vid Elbe. Där det tidigare funnits en tegelfabrik och en hamn som det skippats kol och skrot från långt in på 1960-talet har det de senaste sju åren vuxit fram en marina som också har en husbildsplats med flodutsikt.

Vi tänkte oss att cykla in till Lutherstadt Wittemberg och hittade en alldeles nyasfalterad väg som vi genast tog, glada över att få slippa all skakig gatsten. Vi missade dock en skylt och plötsligt var vägen helt bokstavligt slut. Nu var valet om vi skulle åka tillbaka eller fortsätta i traktorspåren. Vi blickar oftast framåt så det blev att ge sig ut i traktorspår.

Bitvis körde vi nära Elbe och fick njuta av fin flodutsikt.

Pierre var mindre trakterad av de tämligen oanvända traktorspåren, men satte på elen och då gick det betydligt lättare.

Sträckan in till Wittemburg ska vara ungefär 18 km, men med vår extratur blev det betydligt längre och tog oss två timmar. Till slut stod vi ändå på torget och kunde beundra den fina lilla staden.

Det mesta i stan verkar kretsa kring Martin Luther. Både slottskyrkan där han 1517 spikade upp sina 95 teser och hans hem finns upptagna på UNESCO:s lista över platser som är värda att bevara till eftervärlden.

Inför det stora jubileumsåret 2017 är kyrkan under en stor renovering och kan bara beses på speciella guidade turer, men som som damen i informationskuren om ombyggnaden uttryckte det "Nu har ni fått en liten aptitretare. Tänk så intressant det blir att komma tillbaka och se hur fint det blev!". Hon var verkligen rätt person på rätt plats!

Huset där Luther bodde finns fortfarande kvar. De guider som visar runt grupper är tidstypiskt klädda, så även denna man. När Ellinor höjde kameran och tog en bild stannade han upp, höll ut en hand och välsignade henne. Också rätt man på rätt plats och mycket uppskattat av gruppen, kanske lite mindre av Ellinor.

Entrén till huset där Luther bodde med sin hustru Katharina och deras tolv barn.

Nu visste vi ju att det var två timmars cykling hem så när vi efter en knapp timme kom till detta frestande ställe slog Pierre till direkt och tog en currywurst för att orka den sista timmens cykling. Tyvärr saknade den curry och kan bara få 1½ wurstar av fem möjliga.

Vi tog en annan väg hem och var noga med att följa cykelskyltarna. När vi såg var vi missat skylten var det nästan pinsamt nära hemma. 40 minuter kortare åktid fick vi. I Cosvig finns ett stort slott som fick förfalla mycket under de östtyska åren, men som nu sakta renoveras igen. På husbilsplatsen har de satt upp en ram på precis rätt ställe att fotografera det så det gjorde vi innan vi svängde upp framför husbilen.

Vi var tillsagda att komma hem 17.00 för att betala för oss. Det missade vi med en timme för att vi körde fel. Vid halv sju började plötsligt våra medboende köa framför det lilla huset som är reception. En efter en släpptes vi sedan in i huset för en lite pratstund och betalning. Vi fick veta att svenska är en typ av tyska och om ett eller två år kommer killen vi betalade åt att kunna prata det perfekt eftersom det är ett så enkelt språk. Inte mycket att säge emot detta så vi betalade och sen var vår audiens slut. Det var den mest originella betalning vi varit med om och förhöjde vår här vistelse ytterligare lite.


Tisdag 13 oktober
På morgonen kunde man tydligt se skillnaden i storlek på berlinaren som kom kvällen innan och vårt ekipage. Den äldre herrn som hade den bodde ensam och jobbade hela tiden vid sin dator. Då och då slet han sig i håret, mycket underhållande.

Vi fortsatte vår resa norrut och stannade vid ett stort köpcentrum utanför Brandenburg. Förutom denna utsöka lunch - trots minen en av de godaste Ellinor ätit denna resa - hade de också gratis WiFi där och en riktigt rolig matbutik, Kaufland.

När vi fått vårt lystmäte fortsatte vi in till centrum i Brandenburg, en resa på tuffa tio minuter. Nära domkyrkan, bara på andra sidan floden Havel, ligger en husbilsplats som vi tog in på. Killen som sköter den föreslog en rundtur med båt och tio minuter senare stod vi och såg den lilla båten komma. I bakgrunden låg tidigare en stor kvarn, men den brann 2005 och 2010 byggde man i stället upp de två huskropparna med den lilla strömmen emellan.

Rundturen tog oss runt hela Brandenburg, här Mühlenturtürm i Neustadt.

Vid Jahrtausendbrücke ligger detta hotell som lockar sina gäster med rum på vattnet. Mycket populärt, sa vår guide/båtförare.

Det är många vattendrag och längs de flesta ligger små koloniområden där en del av husen har sjötomter.

Domkyrkan ligger passande nog på Dominsel. Den är protestantisk och började byggas 1165. Efter båtyturen började vi vår rundvandring med att titta på den - från utsidan, det kostar att titta inuti.

På många håll i Tyskland finns olika Denkmalmonument, -statyer och -hus. Tanken är att man ska stanna upp och beakta sitt historiska arv. Här pågår förbättringar av hus i den nyare delen Brandenburg, Neustadt.

Sen vi kom till Tyskland på hemresan har Pierre genomfört en mycket omfattande och krävande currywurstundersökning. Sannolikt är detta det sita stället som testas och den höll måttet, precis som de flesta andra.

Förutom currywurst är Pierre väldigt förtjust i stationsbyggnader och spårvagnar. I Brandenburg går massor av lika linjer och präglar stadsbilden högst väsentligt.

Buga betyder Bundes Gardeshow och pågick från april till den 11 oktober, d v s vi missade allt med två dagar.

När vi gick över Jahrtausenbrücke gick vi också från Neustadt till Altstadt. Här ligger det häftiga rådhuset med statyn av Roland framför.


Onsdag 14 oktober
Vi kom iväg i skaplig tid och åkte på småvägar och ibland motorvägar mot Puttgarten, många nya roliga vägavsnitt blev det i alla fall. Vi fick köra ombord på färjan som andra bil och sen dundrade långtradarna in. Bara att fälla in backspeglarna och försöka se glad ut.

Det blåste rejält under överfarten och det var nästan så att Pierre flög i förväg till Rödby.

Först tänkte vi Lübeck, sen Fehmarn för att hinna möta Katarina i Lund torsdag kl 12.20. Det blev Dragör utanför Köpenhamn och en trevlig quick stop på Köpenhamns camping med flygplanen mullrande ovanför. Nu hinner vi bra. Campingen är som en egen liten förstad med alla hus uthyrda och massor av bebodda husvagnar, lekande barn vardagssysslor som tvätt och disk.


Torsdag 15 oktober
Dags att återvända till Sverige. Har man kommit så långt som till betalningsstationen för Öresundsbron är det svårt att ändra sig, men det är dessutom ganska fint att komma hem också.

Strax efter halv ett mötte vi Katarina vid tåget i Lund. Medan Ellinor gick till perrongen parkerade Pierre bilen. Vår vanliga plats är numera ockuperad av en bilskola så Pierre gjorde bedömningen att vi var en buss i linjetrafik.

Glada och nöjda, på väg tillbaka till husbilen för att kolla alla roliga och fullständigt nödvändiga inköp som vi gjort.

Fredag 16 oktober
Lite kompletteringshandling blev nödvändig på förmiddan eftersom luften gick ur oss alldeles för tidigt igår. Bl a ska vi ju ha kassler till kvällens middag i Kungsbacka.

Hemma hos Anette och Göran i Kungsbacka lagade Pierre och Anette choucroute garni på det vi köpt med oss från Alsace. Till det drack vi en god Gewürtztraminer. Sen spelade vi samma spel som vid förra besöket, men denna gång vann lag Väst med en poäng sedan sonen i huset förstärkt laget och tagit tre trepoängare i rad. Nu krävs en avgörande match!


Lördag 17 oktober
På förmiddan åkte vi resans näst sista etapp genom ett vackert höstlandskap.



Strax efter ett nådde vi dagens mål, Bauergården i Bunn. En mycket fin husbilsplats med alla faciliteter och t o m en bastu nere vid sjön till höger.

Ett besök i John Bauers trakter krävde förstås att vi fick se lite av den natur som omger prinsessan Tuvstarr i John Bauers målning från 1913 som illustration till Helge Kjellins berättelse "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr". Vi gick en bit efter John Bauerleden och även om tjärnen saknas kändes skogen alldeles rätt.

Bunn är inget stort ställe och 2010 bodde det 105 personer i småorten. Denna bild sammanfattar väl vårt besök där.

Efter promenaden bestämde vi oss för att använda bastun som ligger nere vid sjön Bunn. Det var en bit att gå, men vi är ju upptränade på att gå utomhus i badrock efter ett par veckor i Ribeauvillé så det var inga problem.

Katarina tänkte sig att vada ut och doppa sig. Fel metod, hon kom bara till knädjupt innan vattentemperaturen hann ikapp henne och hon fegade ur.

Pierre sprang ut på bryggan och hoppade i och har därmed familjens rekord på sena utomhusbad för i år. Han var dock väldigt snabb upp ur vattnet.


Söndag 18 oktober
Resans sista morgon visade sig vara vacker och kall, nollgradigt utanför husbilen och så varmt och skönt inne i den.

Prinsessan Tuvstarr vinkade och önskade oss en trevlig resa hem nerifrån sjön Bunn. Men hon badade väl inte?!





Tillbaka till startsidan