18 september - 15 oktober, Ellinor och Pierre återvänder till Alsace.



Måndag 18 september

Arbetet med att göra vår el jordburen pågick fortfarande, men Pierre lyckades få in husbilen hemma så att vi kunde packa den redan på lördan. Ellinor hade jobbat som valförrättare i kyrkovalet den 17 september och kommit hem vid halv två så vi hade små mariginaler innan de skulle börja köra med grävskopor och andra stora maskiner, men vi hann före dem.


Pierre hade inte kört på flera år eftersom han svimmat ett par gånger, men nu var det länge sen och han fick chansen så att Ellinor kunde ta sig en tupplur.


Vårt första stopp var som vanligt hos Sonja i Västervik. Hon hade piggnat till högst väsentligt efter sin lunginflammation i somras och lagat både risotto efter recept på TV, fläskpannkaka och bruna bönor med fläsk för att glädja Ellinor som hon ansåg var styvmoderligt behandlad ifråga om mat. Det var hon nog inte, men vi lät oss väl smaka.


I år hade vi bråttom ner så vid halv sju passserade vi Öresundsbron.


Strax före åtta gjorde vi kväller vid Faröbron med lika fin utsikt som vanligt. Ellinor hade fått en räkwrap när rösterna var färdigräknade i valet och den var precis lagom att dela på efter den rikliga lunchen.



Tisdag 19 september

Strax efter åtta kom vi fram till Rödby och fick köra ombord utan att ens stanna. Det var väldigt få som gjorde oss sällskap på färjan.


Som vanligt startade vi med att köpa oundgängliga saker som honungs- och senapsdressing på Rewe.


Pierre fick också resans första currywurst, men med den revolutionerande förändringen från pommes till grönsaker. Gott!


Många vägarbeten var det, men allt flöt på till vi passerade Kassel. Sen blev det köer och när vi suttit en timme till följd av en olycka framför oss körde vi av vid Alsfeld och stannade där för natten.


Vi hann med en liten stadspromenad också. Det vänstra huset byggdes 1538 för att lagra och servera vin i. I botten ligger turistbyrån.


Efter middan gick vi tillbaka till kneipen vi besökte i juli. Det visade sig att ägaren - Patricia - också är journalist med stort intresse för motorcyklar. Hon var utsänd till GP i Silverstone i juli och vi fick se massor av fina foton och höra livfulla berättelser om hur det var. En riktigt rolig kväll!



Onsdag 20 september

En tidig start gjorde att vi passerade franska gränsen vid lunch. Så härligt att vara här igen! Vi började förstås med att åka till Gertwiller och bunkra mat på Super U innan vi fortsatte till Obernai.


Vi hade reserverat plats 4 och tur var det för på kvällen kom skylten med att husbilsplatserna var belagda upp. Här kunde Pierre ha god uppsikt över vilka som kom och gick från sin plats.


Vi hann med en liten promenad in till stan också. Här låg för ett par år sedan en trevlig Match där vi gjort många fynd. Nu var både den, ett par andra hus och hela parkeringen borta. Undrar vad det är där när vi kommer nästa gång.



Torsdag 21 september

Torsdag i Obernai är marknadsdag så vi startade förstås med att gå dit. Det är en riktigt stor och genuin marknad.


Vi införskaffade lunchmat hos kycklingsgrillaren.


Vandring upp till couvent Bischenberg var nästa punkt på vår agenda. Hit går vi varje år, men i år tog vi en ny väg genom Kilps. Kul att det går att variera vägen än.


Utanför klosterkyrkan åt vi vår medhavda lunch som vanligt. I klostret finns ett antal åldriga munkar och en av dem hade dött sedan förra året, men kanske har påfyllning skett.


På hemvägen passerade vi ett par fina valnötsställen och kunde lägga en liten grund för vår samling.


Det var så varmt att vi kunde äta middag ute. Härligt!



Fredag 22 september

Till vistelsen i Obernai hör att besöka Mont Ste Odile, ett kloster som ligger på 764 m höjd uppe i Vosgeserna. Förr vandrade vi hela vägen, men numera åker vi buss så långt det går. På vardagar innebär det Klingethal på ungefär 300 m.


Club Vosgesienne sköter alla fantastiska vandringsleder i bergen och man kan ofta välja små extraspår, men vi gick direkt upp och var framme efter två timmar. På vägen passerade vi mure payen som är en mil lång och mycket gammal, men varit svår att tidsbestämma.


I restaurangen serveras en pilgrimslunch bestående av soppa och bröd som vi alltid äter. Denna gång var det minestronesoppa, mycket god. När Ellinor ätit klart ägnade hon en lång stund åt att leta sin ryggsäck...


Odile var en dag ute och gick och mötte en fattig man som var både hungrig och törstig. Hon stötte tre gånger med sin stav i marken och då sprang det fram en källa som finns än idag nedanför klostret. Hon grundade sedan ett kloster på platsen och om två år är det 1300 år sedan hon dog här.


Utsikten är hänförande!


På vägen ner passerade vi en glad skolklass på utflykt. Sen rusade vi ner pilgrimsvägen - en nordlig del av den till Compostela de Santiago - till Otrott vilket tog 1 1/2 timme. Med sex minuter tillgodo hann vi till bussen och slapp vandra ytterligare någon timme för att ta oss hem.



Lördag 23 september

Dags för flytt till Ribeauvillé. Pierre ville gärna komma fram med prydlig bil så vi startade i Gertwiller med tvätt och tankning av Silvia och påfyllning av våra lager på Super U.


Plats 6 väntade på oss på camping Pierre de Coubertin, men innan vi slog läger gick vi upp till stan. Lördag förmiddag är det marknad på torget och vi bunkrade både oliver, tomatröra och vindolmar. Här ska firas att vi är framme!


Anne Picot fick också ett besök. Ellinor hade glömt stickornr 4 hemma, men det gick ju att reparera här. Det är inte mycket som saknas i handarbetsväg i denna affär.


Lunch i det härliga solskenet.


Pierre ägnade eftermiddan åt att slå läger och göra boeuf Bourgignon, båda delarna med utsökt resultat. Han hade sett en affisch om en konsert i en kyrka med bl a Brandenburgkonserten så vi satsade på att gå på den kl 20.00.


Möjligen hade vi för bråttom för Pierre svimmade på torget framför kyrkan vid stadshuset som dessutom visade sig vara fel kyrka. Vi hittade sen rätt och tog oss dit i tid. Det stod nu klart att vi hamnat på den årliga festivalen för gammal musik, Festival de Musique Ancienne, som i år hålls för 34:e gången. Biljetterna kostade 25 euro styck, men med så mycket möda för att komma hit gick vi förstås in. Det var två cembalor och fioler, men akustiken var så dålig att vi nästan inte hörde cembalon (vi är ju lomhörda också). Mycket vacker musik fick vi ändå njuta av och vi hade en fin kväll.


Konserten var slut strax efter 22 och så sent har vi nästan inte varit ute här. Riktigt fint med alla belysta hus som Slaktartornet vid torget hos borgmästaren.



Söndag 24 september

Vinfesten i St Hippolythe lockade, men det var lite svårt för Pierre att cykla dit. När han svimmade på torget landade han på sin högra tumme och man använder tummen mer än man tror när man cyklar.


Vi kom ändå fram och delade på dagens rätt; kött med potatisgratäng, grönsaker och sås. Mycket gott!


Sen delade vi på en tarte flambée, lika god den. Marcel var som vanligt konferencier och häcklade många olika besökande grupper, men för den gästande orkestern med tillhörande trumgrupp från Gruyère hade han bara lovord. De var riktigt bra.


Ett extrainsatt och uppskattat inslag var gruppen som spelade med leksakshammare på hjälmar.


Vi har varit på vinfest i St Hippolythe många gånger, men aldrig har det varit så mycket folk som i år.



Måndag 25 september

Lugn dag med vistelsens första tur till Leclerc. Inte oäven utsikt på vägen hem.


Kalle har vi inte sett till än, men en släkting till honom vandrade omkring utanför oss.


En av dagens bästa stunder - nyduschad i den behagliga eftermiddagsvärmen med en aperitif.


Campingens mest pimpade husbil vilket inte är särskilt svårt att uppnå. Övriga har vanligtvis inga utsmyckningar alls.



Tisdag 26 september

Vår stora dag - gifta i 48 år. Vi startade firandet redan vid frukost med var sin liten flaska Rothkäppchen. Hurra för oss!


Firandet fortsatte sedan med ett besök på Resort Barriére strax utanför stan. Härligt bad både utom- och inomhus i 38-gradigt vatten med massor av olika utblås och jetstrålar att roa sig med.


På väg till vår utvalda restaurang Le Cerf passerade vi detta fina hus, Siedels hus, med mycket frestande saker i skyltfönstret.


Vi hade redan innan bestämt oss för att äta fleischnacka med var sin sås till (köttfärs inrullad i pastadeg och skuren ungefär som kanelbullar), men det fanns inte trots att det stod på menyn. I stället åt vi civet de bichet, ragu, med spätzlese, en pastavariant, som stekts. Mycket gott det också. Vilken fin bröllopsdag vi haft!



Onsdag 27 september

Fint väder så vi bestämde oss för att cykla till Kaysersberg. Lite här och där pågick skörden för fullt, som här strax innan Kaysersberg. Borgmästaren bestämmer vilken dag skörden får börja, sen är det kunnandet och fingertoppskänslan som avgör vad som är bäst för varje enskild vingård.


Vissa har elcyklar och kan åka i förväg och ta foton på utmattade cyklister som får lita till vanlig benkraft.


Kaysersberg är kanske mest känd för att Albert Scweizer föddes där 1875. Huset finns fortfarande kvar. Han arbetade som missionär och läkare i Gabon under många år och fick 1952 Nobels fredspris. Han dog 1965. Staden är dock känd sedan länge och omnämndes redan 1227. Vi nöjde oss med att äta en god köpt lökpaj bredvid den fortifierade bron från 1514.


Den imponerande herrtoaletten vid bron.


Turen fortsatte till Ingersheim där vi som vanligt fyllde däcken till fem kg och åkte vidare som på moln.


Waldeslust är en restaurang som ligger mitt ute i skogen, men alltid är full av gäster. Där finns också en flock åsnor som håller god koll på en och kommer så fort man stannar.


Inte ett besök i Alsace utan att njuta av den vackra mosaikväggen i kyrkan i Bennwihr, eglise St Paul et Pierre. Kyrkan i Bennwihr förstördes under andra världskriget och denna kyrka stod klar 1960.



Torsdag 28 september

Med niobussen från Ribeauvillé var vi i Colmar strax före tio och gick över place du Champs du Mars upp till centrum. Monumentet med den fina fontänen Bruat restes 1864, förstördes av nazisterna 1940 och återuppbyggdes av staden 1958.


Det första vi gjorde var att ta en tur med ett turisttåg där vi i hörlurar på svenska fick Colmars historia berättad för oss. Huset i förgrunden heter Unter Linden, är museum och täcker nästan 7000 år av utveckling fram till modern konst i tre olika delar, men vi hade inte tid att gå dit denna gång. Vi tog i stället en promenad och tittade närmare på det som lät mest spännande.


Rue de Tête, Huvudgatan, heter så p g a detta hus. Det är dekorerat med 111 ansikten/huvuden och byggdes 1609 på uppdrag av en rik affärsman. Allra högst upp finns sedan 1902 en staty av Bartholdi, en tunnbindare, eftersom huset från 1895 innehades av ett vinsyndikat.


Stiftskyrkan Saint-Martin byggdes mellan 1235 och 1365 och är ett exempel på den gotiska stilen i Alsace.


Detta är ett typexempel på hur ett förmöget borgarhem kunde se ut på 1600-talet. Det är dekorerat med både historiska och religiösa motiv liksom porträtt på familjen.


1922 skänkte Bryssel en kopia på Manneken Pis till Colmar. Han är dock sällan påklädd.


Den täckta saluhallen ritades av arkitekten Louis-Michel Boltz och byggdes mellan 1863 och 1865. Utanför är det också marknad liksom i större delen av stan.


I det sydvästra hörnet finns en staty av Bartholdi, "Petit vigneron". Bartholdi föddes 1834 i Colmar och bodde där sina första två år. Han dog 1904 i Paris. Mellan 1856 och 1902 gjorde han nio skulpturer för sin födelsestad. Han är dock mest känd för att ha ritat Frihetsgudinnan i New York som invigdes 1886 och var en gåva från det franska folket. I Colmar finns en 12 m hög modell av konstverket i en rondell i norra delen av staden.


Petit Venise, Lilla Venedig, kallas den pittoreska delen av staden som ligger på båda sidor om floden Lauch. Det går också att åka flatbottnad båt där, sex euro för 25 minuters guidad tur. Vi valde dock att gå och insupa atmosfären.


Järnvägsstationen i väntan på bussen hem.



Fredag 29 september

Vi har varit klart imponerade av idogheten hos tuppen vi hört på morgnarna, men nu har saken fått sin förklaring. Det är en hel drös med tuppar och inte en enda liten kacklande höna och de turas om att gala, de rackarna.


Ellinor tänkte sig det stora stavgångsvarvet som ger drygt 5000 steg, men det var så varmt att det fick kortas ner till ett betydligt mindre. Utsikten över de tre borgarna St Ulrich, Girsberg och högst upp Haut-Pierre är fin även på det korta varvet. De byggdes under medeltiden av de familjen Ribeaupierre och har sen gett namn även åt staden.


Pierre drog i stället en valnötstur på tre mil med gott resultat. Tänk vad man kan göra om man har elcykel!


Pierres bakframma middag - stekt pasta (spaetzle) och kokt korv (Montbéliard). Mycket gott!



Lördag 30 september

Marknadsdag igen så vi vandrade upp till stan. Här bor knappt 5000 invånare, men det är många många fler turister varje dag längs den fina huvudgatan. Ett av de mest fotograferade objekten är utan tvivel slottet St Ulrich uppe på berget.


I hela Alsace är det vanligt att man dekorerar husen även utvändigt.


Framme vid marknaden. Vi hade bespetsat oss på vindolmar och så sålde de inte det idag.


Marknaden hålls utanför stadshuset och på torget där Pierre svimmade förra helgen. Den här gången gick det bra utan några tillbud.


En orkester från en liten stad utanför Bern, Hallen, underhöll förtjänstfullt på torget.


Flöjtblåsaren är stadens symbol. 1481 samlades flöjtblåsarna i Alsace för att hylla Ribeaupierres generositet. Han hade gett en flöjtist en ny flöjt när den gamla blev förstörd. Den första helgen i september firas fortfarande denna händelse, Pfifferdaj. Det är den äldsta festen i Alsace och mycket populär.


Charkuteridisken på Leclerc kan fresta ordentligt och vi låter oss alltid förledas att köpa var sin cordon bleu. De är så otroligt goda, gjorda på kalkon, men helt omöjliga att orka äta upp. Särskilt när vi till detta får brässerade endiver med lök, potatis och tomat i.



Söndag 1 oktober

Resans clou - choucroutefesten i Riedwihr - är alltid första söndan i oktober. I år var det 47:e gången och kanske vår 25:e så det är en lång tradition. Det tar en dryg timme att cykla dit och då passerar vi järnvägsstationen i Ribeauvillé som är nedlagd sen 2008 och ligger fyra km från själva stan. I slutet på 1800-talet gick därför ångtåg från stationen upp till det nuvarande busstorget, men sedan 1933 är det helt borta.


Här stannar vi alltid och står en stund i begrundan av livet. På denna plats dödades tre av fem mannar i en M-10 den 26 januari 1945. Befälet Marc Samin överlevde, men ville få sin sista vila här och den 14 oktober 1991 fick han detta vid en högtidlig ceremoni.


Nästan framme i Riedwihr byter vi till lite finare kläder än de bekväma vi cyklar i.


Platsbokningen som Ellinor gjort via en telefonsvarare hade faktiskt gått in och vi satt på sektion A, mycket bra platser med trevliga grannar. Det tog lite tid innan vi fick beställa, men det redde ut sig och vi fick än en gång njuta av Brandkårens vänners utsökta choucroute. Och nej, det gick inte att äta upp allt i år heller.


Det var välfyllt som vanligt, över 1200 personer.


Utanför mattältet går det att köpa surkål och färsk kål. Man blir onekligen lite nyfiken på vad man ska ha 15 kg riven vitkål till, men vi frågade inte.


Det är varmt och otroligt hög ljudnivå innen i tältet så vi vilade oss lite i det härliga höstvädret.


Dags för den traditionella avslutningen. Pia och Patrik underhöll som vanligt med den äran och vi svingade våra lurviga tillsammans med många andra.


Här brukar vi stanna och byta tillbaka till sköna cykelkläder. Nu såg vi dessutom det vackra korset. Det restes 1863 av familjen Haumesser och är över sex m högt. Det finns tre typer av kors; utan kristusbild, med enbart kristusbild och med flera personer förutom Kristus. Nästan alltid finns också ett bibelcitat.


Pierre svidar om med Riedwihrs kyrka i bakgrunden. Den lilla byn ligger på Rhenslätten och är mycket gammal, först omnämnd 1279. Den har också utsett sig till "Capital de la choucroute", choucroutens huvudstad.


På hemvägen kom vi till en välbesökt fisketävling. Dammen är som en ordinär plaskdamm, men djupare. Uppenbarligen är den full med fisk för vi såg flera stycken få napp och då ganska stora fiskar.



Måndag 2 oktober

Favoritstund på dagen. Frukost och koll på vad Candy Crush Soda Saga har för belöningar att hämta innan vi sätter igång dagen. Det är dock Ellinors frukost som syns i förgrunden. Pierre har en halv skivad banan, youghurt, juice, en pain chocolate och kaffe.


Vårt första mål var att besöka Carolas källa. Man får hoppas att det rinner till bättre någon annanstans för här var det lite väl klent. Källan upptäcktes 1888 och fortfarande levereras massor av gott vatten härifrån. Det fins också ett fint bad som bär källans namn.


Här stannade vi i stum avundsjuka. Att köra en traktor som suger i sig alla löv måste vara varje villaägares önskedröm, men kanske krävs det en stadspark för att få göra det.


En hantverksmässa pågick för fullt, men det var mest julsaker som presenterades och där har vi allt utom brist på grejer.


Ett litet besök på den fina chokladfabriken fick bli dagens sista aktivitet. En tysk grupp var på rundvandring och vi fuskade lite och hängde på så att vi lärde oss ett och annat om chokladtillverkning.


Från vår plats på campingen kan vi se Haut Koenigsbourg som svenskarna intog och förstörde 1632. Numera är det i fint skick, men guiden var fortfarande ogillande när vi var där för några år sen.



Tisdag 3 oktober

Det skulle bli lite regn, men det skulle upphöra vid tio. Nu är klockan över elva och Pierre väntar otåligt på uppehåll så att han kan ta en liten valnötstur. Regn innebär att nötterna blir tunga och ramlar ner.


Ellinor skulle i stället ta stora stavgångsvarvet och samla steg. En härlig tur och än var inte alla druvor skördade.


Turen går nästan fram till Bergheim som är nästa by norrut på vinvägen i Alsace efter Ribeauvillé. Staden fortifierades av Henry II av Ribeuapierre 1312 och fortfarande finns murarna kvar. 1848 och 2006 hittade man också två mycket vackra mosaiker från romartiden. Den ena finns på Unter Linden-museet i Colmar och den andra i den gamla synagogan i Bergheim.


Ljuvlig utsikt över Vogeserna.


Pierres fina skörd från cykelturen som hann bli nästan tre mil. Tur att han har elcykel.



Onsdag 4 oktober

I många år sökte vi efter en karta med vägledning till vad som finns att se i Ribeauvillé. Det fanns ingen så vi gav upp och letade själva. Nu hittade vi en på turistbyrån som kom ut redan 2014. Vi borde nog ha frågat igen, men bättre sent än aldrig så vi gick den framtagna vägen och fick se mycket nytt.


Turen började vi Vinodlarens fontän som uppfördes 1909 nära turistbyrån. Det hette tidigare Octri och där togs skatten ut för varor som kom till staden. Statyn ska visa på vinnäringens betydelse för området.


1663 tillkom detta målade fönster på "Pfifferhüss" för att påminna pilgrimmer på väg till Duisenbach om jungfru Maria.


Sen fick vi ta vi en så fin liten trappa och gränd, rue du rempart Nord. Vi kunde se både nästa delmål, kyrkan St Gregoire - där vi var på konsert - och slottet St Ulrich som var släkten Ribeuapierres hem på 1500-talet.


Så många fina gränder såg vi, som denna Rue des Prêtres.


Prästernas kyrkogård går tillbaka till 1400-talet. Den senaste begravningen var 1936. Det fanns förut fyra sandstensstatyer från 1494, men dessa finns numera inne i kyrkan.


Typiskt Alsacehus, finns dock inte med i beskrivningen av rundturen.


Napoleons fontän vid vid de gamla fängelsetorget.


Turen innehöll 36 olika ställen att stanna och titta på och var mycket intressant. Den avslutades i stadparken där vi åter beundrade det fina insektshotellet. Det var full aktivitet i det såg vi när vi stod där. Lite att jobba på hemma.



Torsdag 5 oktober

Sista dagen vi fick mötas av denna fina utsikt för i år. Dagen är vikt för hopplockning och avsked.


Ellinor tog sin sista runda mot Bergheim.


Efter ett besök hos Leclerc började Pierre laga resans sista bouef Bourgignon.


När allt är packat och klart, vi tagit vår sista tur upp till stan och sagt adjö till Isabelle och Martin fick vi njuta av anrättningen. Så god och så bra vi haft det i Ribeauvillé även i år.



Fredag 6 oktober

I Ribeauvillé var det en fin morgon när vi åkte, men när vi tog oss över Schwartzwald var det regnigt. Raffe, Cigge och Sange tyckte det var riktigt läskigt i alla hårnålskurvor.


Vi passerade Donau som bara var en liten å ännu.


När vi tog lunchrast efter den branta vägen upp var vädret mycket bättre och vi kunde se Bodensjön i fjärran.


Vårt mål för dagen var dock Gailingen vid Rhen. På andra sidan floden ligger Schweiz. Den fina bron mellan Tyskland och Schweiz finns först omnämnd 1292. Den har sedan blivit skadad och förstörd av högvatten, krig och annat, men ständigt återuppbyggts.


Efter att ha installerat oss på ställplatsen - vi var de enda där trots att det fanns över 50 platser - cyklade vi iväg västerut efter Rhen. Nästan hela vägen fanns dessa båtar fastsatta mellan pålar så att de klarar förändringar i vattennivån.


Framme vid Rhenfallen. Vi är nu på den schweiziska sidan på utsiktsplatsen vid schloss Laufen. Rhenfallen är Europas största vattenfall med en bredd på 150 m och en fallhöjd på 23 m. Det beräknas vara cirka 15000 år gammalt.


Det var möjligt att åka ut till den lilla ön mitt i fallet och gå upp i utsiktstornet där, men det fanns tyvärr inte tidsutrymme för oss att göra detta.


Inför hemcyklingen laddade Pierre med en currywurst som dock bara fick en två på en femgradig skala p g a den klena currysmaken.


20 % nerförslut är ganska mycket så vi ledde cyklarna första biten hemåt visa av skadan när Pierres bromsvajer gick av i nerförsbacken från Haut Koenigsbourg även om det nu var många år sen.


Efter ungefär en mil passerade vi gränsen till Tyskland på den trevliga cykelvägen och hade en halvmil kvar hem.


Kvällspromenad till Schweiz. På både den tyska och schweiziska sidan om bron finns gränsstationer, men ingen av dem var öppen nu.



Lördag 7 oktober

Efter en tuff dagsetapp på 45 minuter var vi framme i Allensbach vid Bodensjön och tog in på en trevlig camping med härlig sjöutsikt.


Ön Reichenau var dagens mål och dit var det ungefär en mils cykeltur. Den finns sedan 2000 upptagen på UNESCO:s lista över världsarv och på vägen passerade vi ett naturreservat med tusentals fåglar, mest brunänder. I bakgrunden syns det välbevarade klostret i Hegne.


På Reichenau finns två kyrkor och ett kloster från 700-talet med originalmålningar och en fin cykelväg mellan dem.


St Pirmin grundade år 724 klostret på Reichenau och står staty där ön börjar efter den pampiga allén dit.


St George är den första kyrkan man kommer till på turen runt. Den är byggd under andra hälften av 800-talet. På ön lever jordbruk och religion tätt sammanflätade.


I kyrkan finns originalmålningar som pietetsfullt restaurerades på 1980-talet. Fortfarande får man gå in i kyrkorummet, men det är väldigt noga att man stänger dörren så att luftfuktigheten förblir den rätta.


Längst ut på ön ligger St Peter und Paul. Den invigdes 799 av biskop Egino de Verona. Målningarna i kyrkan återställdes i originalskick på 1970-talet.


St Paul und Peter sedd från vattnet.


Komna så långt kände vi att vi behövde en styrkepaus och det fick vi på en trevlig servering nere vid vattnet. Currywursten var god och fick en trea på en femgradig skala. Ellinor testade ett torrt vitt vin från Reichenau, mycket gott.


Klostret med klostrets kryddträdgård. Den anlades i mitten på 800-talet.


Hemma igen kunde vi beundra de snöklädda bergen i fjärran. Bodensjön har ett mycket rent vatten, men underligt nog kände vi oss inte alls frestade att bada.



Söndag 8 oktober

Tillbaka igen över Schwartzwald, med samma väder. Undrar om det alltid är så.


Dagens mål var Freiburg som ligger i Baden-Württenberg vid randen av Schwartzwald. Det är en ganska stor stad med 220000 invånare. Ställplstsen var lite lagom sunkig, men med en trevlig herre som ägde den och den låg föredömligt nära centrala delarna av stan.


Promenaden in till stan tog 20 minuter. Nya och gamla rådhuset ligger bredvid varandra mitt i stan. Nya rådhuset som syns på bilden byggdes 1539-45 och hade flera olika funktioner innan det 1896-1901 byggdes om till nytt rådhus. Vattenrännorna är typiska för Freiburg. Det sägs att om man kliver ner i en betyder det att man kommer tillbaka.


Obligatorisk selfie med koncentrerad fotograf framför Schwabentor, som på medeltiden hette Obentor och är ett av två medeltida stadsporttorn som numera återstår. Den byggdes 1250 och införlivades med stadsmuren 1547. Idag går spårvagnarna genom de två öppningarna.


Söndag, så nästan allt är stängt och vi fick inte se marknadshallen.


Erzbischöfliches Ordinariat har haft många funktioner sedan det byggdes på 1800-talet, bl a militärsjukhus och kaserner. Den sträcker sig över 80 m på Schoferstrasse.


Det historiska köpmanhuset byggdes 1520-32 som saluhall. Balustraden tillkom 1550. Fasaden är smyckad med fyra statyer av Habsburgska härskare.


Domkyrkan började byggas på 1200-talet, men det mesta i den är i gotisk stil från 1300-talet. Kyrkan besökt årligen av runt tre miljoner människor.


Exteriören är just nu lite skymd p g a renoveringsarbeten. Den höga genombrutna spiran var delvis täckt, men den lägre var fortfarande helt synlig.



Måndag 9 oktober

När vi fortsatte var vår plan att åka via Gertwiller i Alsace och till vår förvåning tyckte Ingrid, vår GPS, att färja över Rhen var bästa lösningen så då blev det så.


På Super U i Gertwiller kan man fixa det mesta med en husbil. Pierre tvättade henne förstås och sen tankade vi.


Komna så här långt brukar Ellinor gå in och börja handla och Pierre fortsätta bilskötseln med att tömma gråvattentanken. Idag var inget undantag så Ellinor försvann snabbt in i butiken.


Pierre kom efter och bevakade sitt specialområde, d v s allt flytande utom diskmedel. Jätteskönt att ha allt klart när vi fortsätter norrut.


Lagom långt denna dag var ungefär Lahnstein strax söder om Koblenz och dit kom vi på eftermiddan. En bra sak med att vara ganska tidig är att det ofta finns bra platser kvar och från vår plats kunde vi nu se både Rhen och pråmarna som åkte uppför och nerför floden.


Promenad efter Rhen. Här serverades currywurst med pommes, men Pierre uppbådade all sin självbehärskning och gick vidare.


Åt andra hållet från campingen kommer den mindre floden Lahn som gett namn åt staden och flyter ut i Rhen. Fina cykelvägar efter båda floderna frestade så vi beslöt oss för att stanna en natt till för att cykla och titta på pråmar.


På andra sidan Rhen ligger borgen Stoltenfetz så fint fasadbelyst.


Man utvecklar vanor.... Efter middag och disk väntar lite sparat vin, ost och en bit choklad. Så mycket bättre kan man inte ha det på kvällen.



Tisdag 10 oktober

Stoltzenfels i dagsljus med pråm och turistbåt på Rhen. Vilket uppdämt behov av att se pråmar vi hade!


Promenad in till stan för besök på turistbyrån. Den ligger alldeles bredvid den gamla stadsmuren och vi fick en entusiastisk genomgång av cykelvägar. Vi får nog bli kvar minst en vecka....


En del fina gamla hus finns fortfarande kvar. Vi bestämde oss för att cykla till Boppard, ta färjan över Rhen där och cykla tillbaka på andra sidan.


Statyn som visar barns olika villkor finns utanför en kyrka och är gjord av Fritz Berlin från Koblenz, men skänktes av barnläkaren Hans Nohr från Lahnstein.


När vi kom till grannstaden Braubach dök den enda oförstörda medeltidsborgen Bergfried upp famför oss, 39 m hög uppe på klippan.


Modernt imbiss och lunchen var klar. Ellinor åt en riktigt god gulaschsoppa medan Pierre valde currywurst vilket var en mycket medioker historia.


Framme i Filsen där färjan till Boppard går. Det var spännande att se hur de parerade alla pråmar och andra båtar för att inte tala om strömmarna.


Dags att åka över till Boppard.


Liten stadsrundtur. Boppard är kanske mest känt för sitt kastell, men vi nöjde oss med att titta på själva stan.


Pråmmöte och de kör inte högertrafik. Kan det vara strömmarna som gör att det inte fungerar? Vilken skillnad i fart på de som går uppför och de som går nerströms!


Efter två mil kunde vi titta på vår husbil på andra sidan Rhen, men någon bro fanns inte så det blev till att cykla vidare upp till Koblenz där en sådan finns.


Cykelbron över i Koblenz var lång, lång och blev bara smalare. Pierre tog det säkra före det osäkra och ledde cykeln. Ellinor chansade och kunde därför fota fotgängaren. En stund senare var vi hemma igen efter en riktigt rolig cykeldag.



Onsdag 11 oktober

Dags att hasta norrut. I Beckum handlade vi och Pierre köpte sig en betydligt bättre currywurst än på cykelturen. Den fick tre av fem korvar med plus för pommes friten som var riktigt bra.


Brunautal låg alldeles lagom långt bort denna dag så här stannade vi på en mycket trevlig camping.


Medan Pierre installerade oss hittade Ellinor en spännande liten gångväg i utkanten av campingen.


Det visade sig att den ledde till en sjö, Braunsee, med en fin vandringsväg runt. Trevligare sätt att samla steg på är svårt att hitta.


Vid rundningen av sjön fanns ett fint litet vattenfall.


När Ellinor kom hem tog Pierre och hon en liten promenad till denna roliga plats vid sjön. Platser som nästan heter Berhringen i sex länder har tillsammans bildat en liten minnesplats.


Varje land har sin flagga och en sten med sin stavning.


I mitten står en sten som utgår från "vårt" Behringen till de övriga så man kan väl gissa att de var initiativtagare till denna trevlighet.


Middag på campingens restautang. Pierre åt schnitzel och Ellinor kyckling, båda med rosmarinpotatis till. Så gott, prisvärt och trevligt!



Torsdag 12 oktober

Oj, vad det blåste när vi åkte Puttgarten - Rödby!


Lite olika uppfattning och temperaturen ute...


Tullen i Rödby både kollade pass och inuti husbilen, men vi fick åka vidare och kunde passera såväl svenska gränsen på Öresundsbron som passpolisen vid brofästet.


Lagunens andelshamn har också en ställplats och där tänkte vi göra kväller. Det var lite tveksamt sista biten när vågorna slog in över vägen i den starka blåsten, men vi var djärva.


Promenad efter piren på Lagunens andelshamn med Turning Torso i bakgrunden.


Fin skog i utkanten av området vid Ribersborgsstranden.


Solnedgång över Öresundsbron avnjuten i husbilen.



Fredag 13 oktober

Fredag morgon kom utan vare sig regn eller så mycket blåst och vi fick starta dagen med att se ett enormt stort sträck med skrikande kanadagäss flyga förbi oss.


De flög in över nakenbadet vid Ribersborgsstranden och försvann bort över de enorma gräsytorna. Området invigdes 1926, men från början fanns tång och illaluktande vatten. Numera finns flera olika typer av bad - kallbadhus, handikappbad, nakenbad mm - och varje vår fyller Malmö stad på med sand längs baden.


Tidig varm korvlunch på Biltema i Lund. Både Silvia och cyklarna var nu nytvättade och redo för vinterförvaring om vi bara slapp regn på hemvägen.


Dagens etappmål var Ullared. Vi har nu varit där flera gånger och uppskattar den välordnade campingplatsen och föralldel också ett besök på GeKå:s. Denna gång var det lång kö in och när vi äntligen kom fram visade det sig att det var fullt överallt utom på den allra yttersta campingdelen. Vi tog raskt en plats där.



Lördag 14 oktober

Morgon på Yttersta campinggränd. Det var blött, blött och Pierre ställde Silvia ytterst reglementsvidrigt, men bra så vi sjönk inte ner. Det gjorde många andra, men dessbätre kom alla loss.


Det finns en fin men rejält backig väg genom trollskog från campingen till varuhuset.


Tacksamt lämnade vi Ullared. Aldrig hade vi sett så mycket bilar parkerade överallt med väktare som stod och höll emot vid infarterna, men killen i kassan sa att det var en helt vanlig lördag.


En helt annan värld - Naturum på Getterön utanför Varberg - så lugnt och skönt. Det är ett naturreservat med en yta på 350 hektar med både land och vatten och bildades 1970.


Inom området finns flera ställen att titta på fåglar.


Väldigt mycket gäss och änder, men också många vadare. Det har varit en så varm höst att fåglarna valt att stanna kvar länge.


Gråhägern bor här hela året.


Gömsle nära fågelmärkningen. Vid sidorna sitter fångstnät som används på våren vid ringmärkningen.



Söndag 15 oktober

Hos Anette och Göran i Vallda utanför Kungsbacka. Här tillbringade vi igår en mycket trevlig lördagkväll med utsökt god mat och roliga spel. Dessbättre slutade matchen mellan damerna och herrarna oavgjort så nu kunde vi lugnt åka hemåt. Både Ellinor och Pierre har annars en tendens att le väldigt nöjt efter en vinst.


Hösten blev alltmer uttalad ju längre norrut vi kom och i höjd med Gränna var det en otrolig färgprakt efter vägen. Vilken finoch rolig resa vi fått även denna gång!




Tillbaka till startsidan