Ponta Delgada, 6 år sedan förra besöket.



Måndag 11 april
På lördag kväll kom Pierre på att vi rest alldeles för lite på sistone så han kollade sista minutenresor på de stora bolagen och hittade en frestande resa till Sao Miguel på Azorerna med Solresor med avresa måndag morgon, d v s nu. Vi fick 66% rabatt på priset och kände oss rätt nöjda. Visserligen fanns vi inte i systemet, men vi skrevs in manuellt och fick t o m välja plats på planet. Sen valde vi böcker, förstås.

Framme vid hotell Acores Atlantico, samma hotell som vi bodde på för sex år sen. De hittade oss inte heller, men höll god min och gav oss ett rum med havsutsikt fast vi bokat delvis havsutsikt. Vi höll också god min.

Första promenaden med stopp vid det närmaste snabbköpet 100 m från hotellet.

Vi fortsatte paradgatan Avenida Infante D Henrigue längs hamnen och kom till torget Praca Goncalo Velho Cabral där Portas des Cidade ligger. Stadsporten byggdes på 1700-talet och var då ingång till staden från hamnen. När avenyn byggdes fick stadsporten ett torg omkring sig. Statyn föreställer Goncalo Velho Cabral som var munk och upptäcktsresande på 1400-talet.

Ett kärt återseende - Sparbutiken där man kan få ett litet mellanmål också. Vi testade soppan - god!

På torget Campo de Sao Francisco står ett Nya Zeeländskt julträd med luftrötter som planterades på 1800-talet och uppenbarligen stortrivs i klimatet. Det blommar med vackra röda blommor, men det fanns bara en enda när vi var där.

Emigrantmonumentet gjordes 1999 av Alvaro Raposo Franga som en hyllning till alla som tvingades emigrera från Azorerna.

Pierre trädde självklart och utan problem in i rollen att hålla ordning på hamnen. Han började med det enorma tyska kryssningsfartyget Mein Schiff 3.


Tisdag 12 april
Först tog vi en promenad in till Solresors kontor och träffade den utsökta guiden Charlotta som hjälpte oss med tidtabeller till onsdagens utflykt. Det var fint väder, men en stor regnbåge i alla fall.

Dagens mål var Sao Roque dit vi promenerade efter havet. Överallt efter kusten satt det herrar och fiskade. Ibland var det nästan obegripligt hur de kunnat ta sig till sina platser.

Klippan i havet, Rosto de Cao, liknade en sittande hund och var även den fullt med fiskare.

Det är ont om naturliga badplatser längs kusten, men här är en, Balnear do Forno da Col, i lågvatten.

Miradoura do Ilhéu, en utkiksplats. Inte så långt därifrån fick vi se ett stort delfinstim ute på havet.

Igreja de Sao Roque byggdes på 1500-talet, men förstördes helt på 1600-talet och uppfördes sen i barockstil. Ungefär så här ser nästan alla kyrkor ut på Sao Miguel.

I Sao Roque finns ett par riktigt fina badstränder, men än är badsäsongen en bit bort.

På hemvägen åt vi lunch på ett litet kafé. Var sin omelettsmörgås, en öl och en gallao (kaffe med mycket mjölk) gick på knappt fem euro.

Visserligen gillar vi verkligen fåglar, men det kändes ändå inte helt bra att duvorna obesvärat klev in i rummet. De som bodde här före oss var nog mer generösa med mat än vi.

Kvällsutsikt från balkongen.


Onsdag 13 april
Klockan nio tog vi buss 106 till Furnas. Resan tog 1 1/2 timme och riktigt rolig att göra. Detta hus var det första som mötte oss när vi klev av.

En av damerna på turistbyrån var mycket hjälpsam och lade upp en tur åt oss för besöket. Kartan vi fick var fullskriven med tips, priser och annat användbart. Vi startade med de heta källorna vid Caldeiras das Furnas.

Den vackra parken vid källorna.

Det finns ett litet museum som berättar om baden vid de heta källorna. Vi kände oss dock inte så frestade att testa badkaret.

Ganska gott och mycket helande vatten.

Turen fortsatte längs floden Ribeira Amareia.

Därefter skulle vi gå längs boulevarden, såna som finns i Paris.

Denna brunn med kakelmålning skänktes till Furnas 2006.

Kvarnhjulet fungerar numera endast som utsmyckning.

Lagoa das Furnas hade vi egentligen inte tänkt gå till eftersom den vänliga damen sa att det var för långt för den tid vi hade, men vi gick fel och hamnade där ändå. Långt bort såg vi de varma källorna där restaurangerna i Furnas hämtar mat som kokat i dem varje dag kl 12.30.



Poca da Beijo är ett nytt bad med varma källor så vi testade det i stället för att ta Ungdomens källa. Här var vattnet alldeles klart och höll ungefär 39 grader.

Vakten insisterade på att få ta ett kort på oss tillsammans.

Det fanns flera olika bassänger med olika djup i.

Litet fik strax bredvid badet gav oss välbehövlig vätskepåfyllning. Det ser litet ut, men visade sig vara enormt bakom kulisserna.

Hemkommen fick Pierre fullt upp med detta lastfartyg. Som tur var hade han två bogserbåtar till hjälp.


Torsdag 14 april
I hamnen fanns en utmärkt sopsortering så att vi slapp avslöja för hotellets personal hur mycket skräp vi generade.

Dagen startade med ett besök i den fina parken Jardim António Borges. Den anlades mellan 1858-61 av den botanikintresserade affärsmannen Antonio Borges Medeiros och innehåller många rara växter. Från början var den privat, men numera ägs den av kommunen.

Välvuxet träd av arten ficus macrophylla från Australien finns i parken.

Det finns också många fina romantiska grottor uppbyggda.

Ovanför parken ligger Ponta Delgadas stora köpcentrum, Parque Atlantico.

En stor vit val vaktade entrén.

Vi passade på att få en lättlunch på deras food court när vi ändå var där.

Nya skor blev det åt Pierre på Decathlon. Han råkade titta neråt och fick se sina slitna gymnastikskor.

Stadens klocktorn. Det finns bara tre på hela ön. Delar av trappan upp var bara 40 cm bred så Pierre bestämde raskt att Ellinor fick representera familjen. Väl uppe vinkade hon från plattformen, tog några sanbba foton och gick ner igen. Det visade sig att den användes av ungdomar som ville ha lite privatliv.

Utsikt från klocktornet.

Där nere står Pierre.

Promenaden fortsatte ut på piren nedanför vårt hotell. Det var nästan alltid några som badade i den naturliga bassängen. Kanske skulle man våga sig i?

Valsafari på gång. Vi åkte förra gången vi var här och fick mest se delfiner så vi avstod, men sen såg vi att de sett minst tre sorters valar också den dagen.

Nej, det fanns inte mer tid för nöjen när Pierre hade sitt ansvarsfulla uppdrag att sköta.


Fredag 15 april
Saluhallen blev dagens första punkt med massor av spännande fiskar att titta på.

Grönsaksavdelningen är också imponerande.

Allra häftigast är ändå ostbutiken som ligger i saluhallen, men det var alldeles för lång kö dit.

Vi skyndade i stället till busshållplatsen och tog bussen till Nordeste längst österut på ön. 2 1/2 timme tar det, mestadels på mycket smala vägar men med fantastisk utsikt.

Total förvirring uppstod i Sao Bras när massor av skolungdomar klev på och upptäckte att vi satt på DERAS platser längst bak. De löste det genom att sätta sig runtomkring oss och låta oss vara en del av busslivet. Mycket intressant! Synd bara att vår portugiska är så undermålig.

Lunch fick bli starten i Nordeste. God soppa, bröd och dryck för fyra euro blev det.

Kyrkan i Nordeste med en staty av Antonio Alves de oliveira framför. Han betydde mycket för Nordestes utveckling i början på 1900-talet.

Frivilliga brandkären är vi alltid svaga för. Det är de som ordnar alla roliga fester i Alsace. Om de är lika engagerade här vet vi dock inte.

Vi hade bra gärna gått en promenad i den vackra omgivningen, men enda bussen hem gav oss två timmar till sightseeing och vi vågade inte chansa.

Staden är känd för sin sjubågiga bro.

Ålderdomshemmet, trodde vi.

På hemvägen passerade vi det berömda vattenfallet i Achada.


Lördag 16 april
I hamnen låg skonaren Älva från Stockholm. Ombord var ungdomar från Marina Läroverket i Stocksund. De hade seglat från Teneriffa och skulle sen fortsätta till grannön Pico innan de seglade till Southhampton för flygresa hem.

Fem veckor efter påsk firas Santos Christos stora högtid. Redan var förberedelser igång. 160.000 lampor ska sättas upp. Först sätts slingorna upp och sen skruvas lamporna i. Färgade lampor har målats för hand. Firandet pågår i fyra dagar med lite efterdyningar och startar med en stor procession genom staden.

Fortet besökte vi förra gången vi var här så nu tittade vi bara på kanonerna.

Promenaden fortsatte västerut med riktigt fin utsikt på vägen. Vilka krafter vågorna har när de stora vågbrytarna bara slås sönder.

Fridfullt fiskande herre bredvid en båt som brunnit och kantrat. kanske nappar det bra där?

Arkanden vid hotellentrén.

Pierre trodde att han var ledig för att det var lördagkväll, men Transinsular som fraktar gods mellan de nio öarna i Azorerna vilar inte. Bara att börja jobba igen.


Söndag 17 april
Jobbet fortsatte på söndag morgon. Tidigt gav sig både valskådarbåtar och hoppfulla turistfiskare iväg.

Sen tog vi en promenad och tittade på ett cykellopp.

Då fick Pierre syn på ett kryssningsfartyg som smög efter kanten och tutade misslynt. Platsen för kryssningsfartyg var redan upptagen av Alba Nova.

Vi smet iväg upp till Jardim António Borges och utforskade några av grottorna.





Ficus macrophylla fungerar utmärkt som sittbänk.

Vilket vackert sätt att uttrycka att man utrotar råttor.

Bambu.

Uppe i Parque Atlantico finns denna båt som användes för att jaga val fram till 1984.

Vi festade till det och delade på en rejäl portion kött med pommes frites och grönsaker. Det var tur att vi besinnade oss och inte tog var sin för det var gott men mäktigt.

Pierre fick sån lust att bada när han såg alla simma omkring i den naturliga bassängen nedanför hotellet så han gick hem för att byta om.

Från balkongen kunde vi då se en tromb förflytta sig över viken och det både blåste och regnade så Pierre skrinlade sina badplaner. Där hade han tur - en granne berättade sen att det bara var 15 grader i vattnet.

Det blev sanbbt solsken och Pierre fick jobba en del igen. Först åkte Älva vidare till Pico, sen blev det full trafik av containerfartyg, kryssningsfartyg och valskådarbåtar.

Han blev faktiskt så trött att han fick lägga sig och läsa Jens Lapidus senaste bok.


Måndag 18 april
Det har varit en rolig och tuff vecka, men nu är det dags att ge sig av hemåt igen. Pierre begrundar sin arbetsinsats - det har faktiskt gått riktigt bra. Det enda är egentligen kryssningsfartyget som försvann.

Lite avslutande arbete blev det ändå. Ett Transinsularfartyg sneddade alldels för hårt i kurvan in till hamnen.

Fiskebåten på väg ut skötte sig däremot bra.

På den västligaste ön Faial är det tradition att de som ger sig över Atlanten gör en liten målning i hamnen. Det har nu spritt sig även till Sao Miguel och Ponta Delgada.

Här kommer våra avlösare. Hoppas de uppskattar att vi vant duvorna av med att komma in i rummet - men hur ska de ens få veta det? En härlig vecka är tillända och vi hoppas att våren kommit långt hemma under vår frånvaro.



Tillbaka till startsidan