12 september till 14 oktober höstresan till Tjeckien, Tyskland och Frankrike.



Onsdag 12 september
Färdiga för avresa redan vid nio, härligt! Katarina fotograferade och vinkade av oss.


Första stoppet var traditionsenligt hos Sonja i Västervik. Hon hade lagat en trerätters lunch med purjoomelett, fläskkotletter och äppelkaka. Så gott!


Proppmätta och belåtna fortsatte vi söderut och gjorde kväller i Trelleborg vid åtta. Någon middag var inte att tänka på och tidigt skulle vi upp så det blev snart läggning.



Torsdag 13 september
Halv sju var vi på plats och fick köra ombord på Mecklenburg Vorpommern via en läskig ramp.


Resan Trelleborg - Rostock tog fem timmar och vi kunde beundra Möns klint på vägen.


Strax före fem var vi framme i Oranienburg och hittade en plats i den trevliga marinan.


Liten promenad förbi slottet i vars trädgård fotbollsträning pågick för både pojkar och flickor. I Oranienburg fanns under andra världskriget ett koncentrationsläger. Denna minnesplats besökte vi förra gången vi var här, mycket angelägen och sevärd.



Fredag 14 september
I stället åkte vi vidare, men ändrade mål i höjd med Berlin och for mot Frankfurt vid Oder. Där skulle det vara en food truck-festival på andra sidan floden, på den polska sidan där staden heter Stubice. Otroligt många långtradare var på väg åt samma håll. Till food truckfestivalen?!


Vi hade haft kontakt med en marina och blivit lovade en plats, men när vi kom dit skulle vi få vänta tre timmar på att få komma in. Frankfurt grundades på 1200-talet och var tidigare en Hansastad vilket lät lovande, men vi hittade inte så spännande delar att vi ville vänta utan fortsatte vår resa i stället.


Lite shopping på Rewe och längst in vid köttdisken serverades en utsökt gulaschsoppa för bara tre euro. Nu var vi redo för nya utmaningar.


Valet föll på Lübbenau och ställplatsen vid stationen, bara åtta euro och tillgång till toaletten när stationen var öppen.


Lübbenau ligger i Oberspreewald-Lausitz och har knappt 20000 invånare. Spreewald är känt för sina gurkor och de är viktiga här också. Här finns också ett berömt bad med många olika saunor, Spreewelten.


Cirka 475 kvadratkilometer av Spreewald utgör ett biosfärreservat och skyddas sedan 1991 av UNESCO. Runt Lübbenau finns 26 mil kanaler som man kan paddla i med kanot, åka på tur med flatbottnade båtar som stakas fram och/eller cykla/vandra bland. Över kanalerna finns små broar byggda.


Kanalområdet är ganska koncentrerat, men känns väldigt fridfullt och lugnt trots intensiv trafik.


Flickan var på väg till sina kompisar i sin flatbottnade båt berättade hon när vi pratade med henne.


Gurkinköp. Vi tog senap med gurka i också när vi ändå var på gång.


Pierre testade den starkaste gurkan i pepparrot, men var inte särskilt imponerad.



Lördag 15 september
På förmiddagen gjorde vi en cykeltur längs kanalerna som nu var välfyllda med båtar och kanoter.


Mitt ute i området fanns ett museum där turerna gjorde ett uppehåll. Det visade sig att det var ganska tungt att dra en elcykel upp och ner för trapporna, men vi fick en fin tur.


Ungefär halvvägs låg också ett gurkmuseum som vi besökte. När Väst- och Östtyskland återförenades 1991 blev det plötsligt knepigt att få tag på Spreegurkor, men det redde dessbättre ut sig och nu tillverkar många stolt gurkor efter gamla recept.


Inläggningsfat.


Jodå, det koras en gurkdrottning också.


Interiör från en gurkarbetares bostad för 100 år sedan.


Vi hamnade också vid en liten sluss som var avsedd för kanoter.


Lunchdags i stora hamnen. Pierre valde öl från fat till sin smörgås.


Ellinors smörgås var mycket godare, men Pierres öl serverades i ett väldigt fint glas.


Turerna avlöste varandra i stora hamnen, men de kortaste var på tre timmar och vi ville vidare så vi sparade det till nästa besök.


På mindre och mindre vägar tog vi oss ner till Donau och följde floden in i Tjeckien. Donau rinner upp i Schwartzwald där floderna Brigach och Breg möts och rinner sedan 280 mil senare ut i Svarta havet. Här har den inte hunnit växa till sig så mycket än.


Vi skulle upp i bergen, men såg verkligen ingen öppning i bergväggen innan detta dök upp. Det var smalt, så smalt att Pierre på nervägen satt bak i bilen för att slippa se.


Vi nådde ändå vår camping mitt uppe i skogen. Det var lördag och massor av människor där.


En rolig camping med alla typer av boende. Bredvid oss bodde ett stort sällskap från Berlin där delar av det sov i sovsäck under bar himmel. Det var under tio grader och mycket fuktigt på natten, men på morgonen gjorde de en stor brasa och åt gemensam frukost under mycket skoj och skratt.


Kopia av morgondagens vandringsmål, Pravcicka Brana, som är den största naturliga sandstensporten i Europa och ett mycket populärt utflyktsmål.



Söndag 16 september
Vi startade tidigt och det gick stadigt uppåt. Utsikten var hänförande.


Långa trappor är inte Pierres favorit, men vi fixade det också.


Sandstensklippor med nöjd vandrare som stadigt närmade sig målet.


Så höga kala klippor och ändå hittar träden någonstans att slå rot.


Framme! Klippan ligger 373 m över havet. 1881 byggde dåvarande ägarna ett litet slott som kallas Falcon's nest där de mest serverade mat till släkt och vänner. Det är nu hotell och restaurang. Det finns ingen väg upp, men en liten linbana som kan ta upp förnödenheter.


Det finns flera utkikspunkter varifrån man kan beundra utsikten.


Bågen är 26,5 m hög totalt och 21 m inuti. Bredden ligger på 7-8 m och numera är det dessvärre inte tillåtet att gå över ovanpå.


Så många fantastiska utsiktspunkter.











Lycklig vandrare pustar ut med en tjeckisk öl efter väl förrättat värv.



Måndag 17 september
Nästan nere vid Donau igen återtog Pierre sin vanliga stol och fotograferade den lilla turiststaden Hrensko.


På smala vägar tog vi oss sedan till Litomerice som ligger drygt sex mil nordväst om Prag där vi tog in på campingen vid Elbe. Vi behövde inte ens spegel för att få havsutsikt utan floden skymtar till höger om husbilen bakom oss.


Efter att ha installerat oss tog vi en stadspromenad och imponerades genast av det häftiga cykeltornet.


Litomerice är en av Tjeckiens äldsta städer och grundades redan på 900-talet.


I staden finns hus från många olika tidsepoker bevarade.





Slottet byggdes ursprungligen redan på 1300-talet, men har byggts om och förstörts flera gånger. Med hjälp av gamla teckningar och målningar försöker man återställa det som det såg ut från början.


De delar som finns kvar försöker man behålla, t ex denna mur som på 1400-talet var en del av eldstaden i den stora ankomsthallen. Inne i slottet är det dock också ganska modernt och fullt av aktivitet.


En av våra specialiteter är att komma på fel dag till olika ställen. Vi ville så gärna titta på de lokala vinerna, men där var stängt måndagar. Förstås.


Fint hus från 1800-talet, men duvorna är på väg att ta över tornet.


Om vi bara kunnat lite mer tjeckiska! Så frestande ställe, men det räckte inte med att peka, tyvärr.





Kvällspromenad efter Donau. Bredvid campingen låg en mycket aktiv roddklubb.


Härligt att få tillgång till faciliteter igen.


Möjligen var det lite pinsamt att passera genom den populära restaurangen iklädd badrock.



Tisdag 18 september
Resan fortsatt till Karlovy Vary. Pierre hade hittat en camping som vi kunde vandra ner till staden från. Den var lite sliten och ödslig, men närheten avgjorde. Efter en stund insåg han att det var fel så vi fortsatte vidare.


Rätt ställe var mycket trevligare - Vitkova Hora var ett nybyggt hotell med ställplats och stugor bredvid.


Karlovy Vary är en populär kurort. Där ligger också hotell Imperial som dominerar utsikten. Det byggdes 1912 och är fortfarande femstjärnigt.


Det var nästan 30 grader varmt, men vi promenerade ner till staden genom den vackra skogen. Halvvägs höll de på att bredda stigen och bygga murar efter kanten.


När vi kom till bebodda trakter blev vi stoppade av ett tjeckiskt par som visade oss att det fanns en bergbana. Den byggdes av hotell Imperial och är 127 värdefulla meter för trötta ben. Hotellgästerna åker gratis, men den kostade bara åtta kronor per person ungefär och då kom vi ner mitt i staden.


Karlovy Vary - Karlsbad på svenska och tyska -är en kurort med varma bad i nordvästra Tjeckien. Här bor knappt 50000 personer.


Promenad efter kanalen.





Mill Colonnade öppnades 1881 och innehåller många varma källor. I James Bondfilmen Casino Royale är den en tågstation i Montenegro.


Det skulle inte vara möjligt att vandra hem insåg vi redan på nervägen - både för långt, för brant och för varmt. Vi hittade en busstation och t o m en buss som gick nästan hela vägen bara en halvtimme senare. Hurra för linje 8!


Flickan mittemot oss på bussen var på hemväg från skolan, pratade med kompisar, kollade sin mobil och klev av på samma ställe som vi. En halvtimme senare kom hon förbi med denna fårhjord - vilket härligt kontrastrikt liv!


I april läste Pierre en artikel om att dricka brunn i Karlovy Vary och föll handlöst för muggarna vattnet ska drickas ur. Nu var han stolt ägare till denna vackra mugg med pipen precis där den ska vara.



Onsdag 19 september
När vi passerat tyska gränsen knappade Pierre in en REWE för matinköp. Till Pierres outsägliga lycka låg den granne med en Conradbutik som vi självfallet besökte. En kamera att sätta på framrutan till ett pris långt under Kjell&Co blev resultatet. Nu missar vi inga fler roliga saker för att vi inte har kameran beredd.


Dagens stopp var tänkt att bli i Regensburg så vi stannade på den stora gratiskparkeringen som bara används när det är begivenheter och promenerade in till staden. Regensburg ligger i östra Bayern vid Donau och är sedan 2006 upptagen på UNESCO:s världsarvslista för att det är den enda bevarade större medeltida staden i Tyskland.


Det är en mycket vacker och välbevarad gammal stadskärna.


Katedralen stod klar 1520 och tillägnades St Peter.





Mitt i allt kring världsarvet pågår ett projekt, Danube Art Lab, där Dumitru Oberoc från Rumänien gjort den röda upphöjningen, Nipple of the city.


När vi tittat färdigt på Regensburg var klockan bara tre så vi fortsatte resan till Neuburg och tog in på roddklubbens camping nära Donau. Lite slitet var det, men rent och välskött.


Kvällspromenad tog vi, förstås, och fick se det vackra slottet så vackert fasadbelyst.



Torsdag 20 september
Vi började dagen med en stadsrundtur. Renässansslottet stod klart 1545 och innehåller världens äldsta protestantiska kyrka.


Valvet in till gamla stan.


Karlsplatz med stadshuset och biblioteket.


Hela gamla stan var full av vackra gamla hus som pietetsfullt renoverats. Detta hus hade fått stegavlar genom trompe l'oeil med målning som lurar ögat.


Hovkyrkan byggdes i början av 1600-talet ritad av Josef Heintz i renässansstil.


Inuti var den alldeles otroligt vacker och påkostad, nog den vackraste kyrka vi sett. Och vi har vid det här laget sett väldigt många.


Slottsgården.


När vi beundrat Neuburg färdigt fortsatte vi till Rottenburg vid Neckar. Det var väldigt varmt, men vi gick längs floden in till staden.


Två gånger har det varit stora stadsbränder i Rottenburg, 1644 och 1735. Kanske var tillgången på vatten från Neckar en av orsakerna till att så många hus ändå klarade sig.


Kalkweiler Tor har funnits sedan 1400-talet och är nu det enda kvarvarande vakttornet i Rottenburg. Här fanns tidigare högvaktsvåningen och tornet var bebott fram till 1968. Nu fanns ett anslag om att man gick upp på egen risk så vi avstod.


Fikapaus på Rådhuskällaren. Det är det fjärde rådhuset på samma ställe och byggdes efter branden 1735 i barockstil. Hur många rådhuskällare det funnits förtäljde inte historien, men både veteölet och kaffet smakade bra.


Rittersbrunnen med en riddare i landknektskostym som var en symbolfigur för den österriktiska överhögheten. Originalet är från 1600-talet och finns nu på museum i Sülchgau. kopian kom på plats 1974.


Favoritkonstverk med - för oss - okänd konstnär.


Varm skön kväll med middag på vår lilla del av ställplatsen som var nästan full.



Fredag 21 september
Äntligen i Alsace! Vi började som vanligt med ett besök på Super U i Gertwiller då vi handlade, tömde gråvatten och tvättade Silvia. Ett föredömligt ställe för husbilar!


Tursamt nog hade vi bokat plats 4 på campingen i Obernai för när vi kom fram var alla husbilsplatser upptagna. Det här är Pierres favorit med god koll på in- och utgående gäster.


Vi hann t o m lägga en liten grund i vårt valnötssamlande.



Lördag 22 september
Två gånger i veckan, kl 09.12 och 11.13 på lördagarna, går buss 257 hela vägen upp till klostret Mont Ste Odile. Vi hade insett att det var för långt att vandra hela vägen upp numera och tog den första turen. Så bekvämt!


Framme utan större ansträngning. Det enda problemet var nu att pilgrimslunchen inte började serveras förrän klockan tolv.


Först beundrade vi utsikten från klostret. Det ligger 753 m över havet och erbjuder en fantastisk vy över mellersta Alsace. Odile föddes blind på 700-talet och förvisades av sin pappa, Etichon, till ett kloster i Bourgougne. När hon döptes in i kristendomen fick hon synen åter. Hemma igen ville hennes pappa gifta bort henne så hon flydde till Schwarzwald. Pappan jagade henne och då öppnade sig plötsligt en öppning i ett berg så att hon kunde gömma sig. Pappan gav upp och byggde ett kloster på klippan där Odile blev den första abedissan.


Det vimlar av välskötta vandringsleder i Alsace. De sköts av Club Vosgienne.


Runt klippan där klostret ligger går Korsets väg. Där finns keramiska konstverk med scener ur Jesu liv som Leo Elchinger gjorde 1933 - 35. En del av dem har bekostats av privatpersoner.


Bernadette från Lourdes har också fått ta plats på en klippa.





Dags för pilgrimslunch - soppa, bröd och lite vin.


På denna plats mötte Odile en spetälsk man som led svårt. Hon stötte med sin stav, en källa sprang fram och vattnet i den botade mannen. Många pilgrimmer stannar här och dricker av vattnet. Pierre har visserligen störst tro på Bernadette i Lourdes, men drack lite ändå.


Han övertalade också Ellinor att försöka bota höften som gör ont ibland.


Halvvägs hem. Det var väldigt mycket lättare att gå nerför berget och över fälten bort till Obernai så det tog bara tre timmar att komma hem.


Liten vätskepaus var väl förtjänad här där vi vandrat från toppen på kullen i mitten. 20200 steg blev dagens notering.


I Bernardswiller finns denna kopia av grottan i Lourdes med Bernadette. Pierre hade ju sedan tidigare planer för detta hemma och blev mycket inspirerad.



Söndag 23 september
Vandringsdags igen, denna gång till Bischoffsheim för att besöka munkklostret där, en gammal tradition där vi berättade för Gunnar hur många munkar som fanns kvar.


Det blåste ganska ordentligt och det ramlade valnötter både här och där. Vi stod en stund och väntade på dessa, men förgäves.


Vi tvingades till en svår insikt när vi närmade oss målet. Det finns fästingar i Frankrike också och de sprider lika mycket sjukdomar här som hemma.


Den här leden har vi inte gått förr och den gick rejält och länge uppför. I gengäld fick vi både valnötsträd och fantastisk utsikt över Rhenslätten bort mot Schwarzwald.


Nästan överallt var druvorna redan skördade, men här fanns de kvar. Vi behövde verkligen träna på att skilja olika druvor åt!


En gång om året tar vi en selfie vid klostret. Vi tar det med kameran och Pierre har tio sekunder på sig att springa från kameran till bänken. Han klarade det i år också.


Som tur var hann Ellinor slita ut Pierre innan han hann gå i kloster. Under året som gått hade två munkar dött, 101 och 91 år gamla. Vi hoppades så att de fått påfyllning utan Pierre för det behövdes nog.


Tillbaka i Obernai igen på en ny väg med massor av valnötsträd. Vi har nästan fått ihop allt vi behöver. Vi rastade lite vid kyrkan innan vi gick sista biten hem.



Stadsparken var avstängd p g a kommande oväder och vid receptionen varnades det ocksåför starka vindar.



Vi tyckte dock att skyfallet som kom ungefär en minut efter att vi kommit in i husbilen var minst lika kraftfullt.



Måndag 24 september
Dags att flytta till Ribeauvillé med stopp i Gertwiller på vägen. Super U:s husbilsparkering blir allt populärare, men Pierre lyckades klämma in oss och vi handlade och tömde gråvatten.


Entrén till Camping Pierre de Coubertin i Ribeauvillé har förändrats väldigt mycket sedan vi var här för första gången för 30 år sen. Isabella och Martin har haft hand om den kommunala campingen i 20 år nästa år och stått för förvandlingen.


Vad har hänt sen sist? Är det ett bostadsområde där det var ställplats till förrförra året? Nja, det ser inte ut att ha hänt så mycket. Husbilarna hänvisas 2 1/2 km efter vägen till Marie Ste Mine, ska vi kolla någon dag.


Druvskörden var inte heller avslutad riktigt än så vi hann se lite urlastning och vägning.


Kalle var på plats, även nu med ett dun på näbben.


Det hade regnat ännu värre i Ribeauvillé igår, men det torkade upp bra och vi kunde slå läger.


Pierre fick t o m tid över att göra boeuf Bourgignone - så otroligt god!



Tisdag 25 september
Första stadsturen. Redan vid början av gatan genom staden fanns den första statyn. Den heter La Ligne Bleue des Vosges och gjordes av Raymond-E Way 2008. Den ingår i en serie på sex där olika konstnärer fått dekorera samma kvinnohuvud. Projektet sponsras av staden och lokala företag.


Massor av turister vandrar upp och ner längs den pittoreska gatan samtidigt som livet fortsätter som vanligt för de boende. Är det dags för druvskörd så är det.


Traditionen bjöd som vanligt inköp av första lunchen här, mycket goda smörgäsar har de.


Pierre kunde lätt konstatera att de stod sig i år också.


En bit högre upp på gatan stod denna variant, Cert-tête av Marc Felten från 2016.


Så klar luft var det denna dag att de två slotten St Ulrich och Giersberg verkade vara riktigt nära. Vi vet bättre, men ska förstås vandra dit om några dagar.


Högt upp i staden ligger ett fint torg med denna lilla kanal och det lilla tornet som innehåller termometer, barometer och andra instrument för att orientera sig i vädret.


Den välskötta stadsparken var lika fin som alltid.


Haut Koeningsbourg sedd från vår plats.


Plötsligt dök Gunnel och Nils från hemma upp på campingen och som om det inte räckte blev vi bjudna på en utsökt middag på kvällen. Vi smakade kaninpaté för första gången - jättegott!



Onsdag 26 september
En stor dag väl värd att firas! 49 år sedan vi gifte oss.


Den får ingå i vår bildsamling av fina husbilar.



Firandet fortsatte med ett besök på Balnéo Barrierère Ribeauvillé med både utom- ich inomhusbad med 30-gradigt vatten. Sopplunch ingick också.



I denna bassäng flyter man omkring på skumgummistavar och lyssnar på undervattensmusik.



Stora bassängen med slussen ut och de fina bergen i Vogeserna som fond.



Grande finale på dagen på Brasseire De La poste. Trevlig lokal, fin stämning och god mat - vad mer kan man begära av en 49-årig bröllopsmiddag? Pierre valde Schiffala et salade de pommes de terres och Ellinor La truite aux amandes et pommes vapeur. Båda var väldigt nöjda.



Brasserie De La Poste sedd utifrån. Efter detta orkade vi inte roa oss mer.



Torsdag 27 september
Grå vardag igen. Vi startade med ett besök på Leclerc.


Halvvägs genom resan och vackert väder betydde också lakanstvätt.


Stora stavgångsturen gav ungefär 6000 välbehövliga steg för Ellinor.Den gick nästan fram till Bergheim.


Pierre drog i stället en runda med sin stålhäst och kollade valnötsläget. Inte så mycket denna gång.



Fredag 28 september
Lunch för Gunnel och Nils gjorde att vi äntligen köpte nya glas. Så bra!


Vi valde Alsacemat denna gång. Kugelhopf med skinka och ost till förrätt och fleichschnacka till huvudrätt. Kaffe och macroner därefter.


Liten eftermiddagspromenad upp till stan sent på eftermiddagen.



Lördag 29 september
Lördag förmidag är marknadstid i Ribeauvillé med många lokala producenter. Vi nöjde oss dock med oliver och macroner.


Planen för dagen var att cykla till Eguisheim och gå på vinfest där, men det blåste stark nordlig vind vilket skulle ge 25 km motvind hem så vi avstod. Ellinor tog i stället långa stavrundan och hittade lite valnötter.


Pierre tog stora valnötsrundan och hittade betydligt mer valnötter. Nu klarar vi oss nog snart.



Söndag 30 september
Pierre förberedde cykelturen till vinfesten i St Hippolyte med Gunnel och Nils. Det är bara dryga milen, men fyra rejäla backar om man tar stora vägen från Bergheim.


Backcykling.


Vi verkade vara på rätt väg i alla fall.


Strax innan serveringen började nådde vi målet och hörde redan på avstånd den trevliga orkestern som hade väldigt blandad och stor repertoar. I luckan till höger hämtade vi sedan vår mat.


En köttbit, potatisgratäng, gratinerad tomat, sås, grönsaker och bröd innehöll tallriken för 12 euro.


Marcel underhöll som vanligt.


Mycket folk var det.


Allsång med rörelser bjöds vi också på.


En ny mera bompabompaaktig orkester tog plats och spelade trevlig musik. Tyvärr hann vi inte vänta till folkdansen började, men vi kunde beundra de fina dräkterna i alla fall.


Det var tufft att cykla, men det gav inte så många steg så det bllev en liten stavgångstur med Schwarzwald i bakgrunden.


Behaglig stund på kvällen med korsord och stork.


Pierres skötebarn.



Måndag 1 oktober
10 grader varmt och regn - vilket väderomslag. Ellinor tog ändå stora stavrundan och kunde konstastera att druvskörden fortsatte. Först kom ett gäng handplockare och började idogt skörden.


Lite senare på turen utfördes arbetet lite mer maskinellt. Skörden började i mitten på september och än är det mycket kvar.


Lite behagligare blev det framåt kvällen och vi kunde inta aperitifen utomhus.



Tisdag 2 oktober
Inget regn, men bara 13 grader när vi gav oss av till Selestat för marknadsbesök. Selestat är en gammal stad, grundad 1207, med många små gator och torg. På marknaden mötte vi Gunnel och Nils.


Bakom kyrkan ligger det humanistiska biblioteket som är uppsatt på UNESCO:s världsarvlista. Det har varit stängt för underhåll ett par år, men öppnade i våras igen. Vi beslöt dock att ta det nästa år i stället.


Efter inköp av ingredienser till boeuf Bourgignon avslutade vi besöket med lite kaffe på en tesalong innan vi anträdde hemcyklingen.


Som vanligt tog vi romarvägen hem och passerade pestkorset nedanför Haut Koenigsbourg som svenskarna rev 1633 och som sedan byggdes upp 1704. Det blev ingen repris nu heller.


Denna fina stork vankade av och an framför oss. Det finns tora anslag om att man inte ska ge mat så det gjorde vi inte, men han insisterade verkligen.


Till slut erbjöd Pierre honom en pastis och då gick han vidare.



Onsdag 3 oktober
Vandringsdag med perfekt väder. Det var disigt och runt 15 grader när vi startade. Överallt pågick intensivt skördearbete.


I fjärran på andra sidan Rhen kunde vi skymta Schwarzwald


Rätt som det var körde fem - sex skåpbilar upp framför oss och plockare oppade ur. De fick var sin liten hink och gav sig ut bland stockarna. Sen kom två små traktorer som körde runt och samlade upp druvorna och så småningom en större traktor som körde skörden ner till kooperativet.


Lite längre fram kunde vi studera en skördemaskin som utförde halsbrytande manövrar i i den backiga odlingen.


Dags för tömning.


Chateau Reichenberg ligger nära Bergheim och är sedan 1995 klassad som ett historiskt monument. Slottet har anor från 1200-talet då hertigen av Lorraine hade intressen i silvergruvor i området och då lät uppföra ett slott för att kunna bo bekvämt och säkert. Det är numera en vingård med stora ägor omkring.


Till vänster om infarten till slottet fortsatte den röd-vit-röda leden med rejäla backar och vi kämpade tappert på.


Rast!


Dags för nerstigning igen mot Rorschwihr.


Vi hade bra gärna fortsatt till Haut Koenigsbourg, men det gick ingen buss hemåt därifrån och med viss självinsikt insåg även vi att det skulle bli för långt att gå fram och tillbaka. I vår glans dagar gjorde vi det och då tog det sju timmar.


Ännu ej skördade Pinot Noir-druvor.


Kartan är gammal och vägarna ändrade, men Pierre hade i alla fall riktiningen klar för sig.


Mellan Rorschwihr och Bergheim ligger Grasberg. Det är ett mycket kalkhaltigt område som hör till Natura 2000, ett europeiskt skyddsprogram för områden med speciell mångfald. Grasberg har också ett speciellt klimat som gör att Medelhavsväxter trivs här.


Bergheim sett från Grasberg. Bergheim är en gammal stad som fortifierades på medeltiden, men genom fynd av mosaiker 1848 och 2006 har man kunnat konstatera att den fanns redan vid den romerska ockupationen av området på 100-talet f Kr.


La Porte Haute är den enda av fyra portar som ursprungligen fanns som nu är kvar. Den stod klar 1312.


Stadsparken med vackra planteringar, fontän och La Haut Porte i bakgrunden. När vi skulle gå kom Bergkvarabuss och dukade upp en luckullisk måltid för sina bussresenärer som promenerade genom stan. Vi funderade på att ansluta oss, men det var regn i luften så vi fortsatte hemåt.



Natten till måndag dog Charles Aznavour i en ålder av 94 år. Det fick minst halva utrymmet på nyheterna och i kväll sändes ett två timmar långt program om honom - så bra och intressant.



Torsdag 4 oktober
Strålande sol så vi tog en cykeltur för att pumpa cyklarna på Essomacken i Ingersheim 15 km bort. Vi körde över fälten på cykelleden mot Colmar eftersom Ellinor var lite gnällig över hur jobbigt det varit på cykelturerna innan med alla backar.


Härligt med ett vattenhål för cyklister! Där var dock redan fullt så vi fortsatte.


Upprättelse för Ellinor! Det var bara lite drygt två kg i däcken mot tänkta fem. Vilken skillnad! Varför hon inte pumpat själv? Hon medförde ju mekaniker (som har elcykel).


I skogen utanför Colmar ligger Waldeslust som är ett mycket populärt utflyktsmål med god mat och mycket annat.


La Fecht var inte så välfylld iår.


Ett besök i Alsace utan att njuta av ljuset från mosaikfönstren i eglise-St-Pierre et Paul i Bennwihr är inte möjligt. Den stod klar 1960 efter att den gamla förstörts under andra världskriget och renoverades 1997.


I en broschyr hade vi läst om fontänen Saint Nicholas i Beblenheim klassad som ett historiskt monument så på vägen hem cyklade vi dit. Vi var tvungna att fråga om vi kommit rätt och det hade vi och utsmyckningen är fin, men vi saknade alla vackra blommor som brukar finnas på fontänerna.


Nöjd valnötsplockare på hemväg.



Fredag 5 oktober
Efter att ha handlat på Leclerc tog vi en tur upp till stan för att införskaffa lite ta-hemsaker. Det började dra ihop sig! Lunch på Au Bretzel och Pierre åt just en varm Bretzel med skinka och ost - så god!


Brasseire De La Poste i dagsljus var inte heller fel. 1522 öppnade restaurangen Le Elephant i detta hus. Den blev sedemera De La Poste där namnet syftar på det gamla vilostället för resande i slutet på rue de la Halle aux Blés.


Spelmannen, flöjtspelaren, är symbol för Ribeauvillé. Första söndagen i september varje år är det festival,Pfifferday, Alsace äldsta, för att fira banden mellan herrarna av Ribeauvillé och de spelmän de beskyddade.


Pierres eftermiddag var vigd åt bouef Bourgignon. Den blev alldeles utsökt som vanligt.


På nyheterna fick vi se delar av den hyllningsceremoni för Charles Aznavour som var under dagen i Invaliddomen. President Macron var där och talade.



Lördag 6 oktober
För första gången sedan vi kom till Ribeauvillé tog vi en tur med Silvia och åkte till vinfesten i Barr. I år är det den 66:e gången festen ägen rum. På lördagen inleds festligheterna med en loppmarknad som sträcker sig över stora delar av staden. Vi började som vanligt vid ålderdomshemmet där de säljer saker för att få pengar till något roligt. Vi hittade en fin karaff.


Lite längre fram hade de börjat förbereda lunchen med att elda gamla vinstockar, men det såg onekligen ut att vara en stund kvar till serveringen.


Många stånd var det och med en salig blandning.


Här bodde vi några nätter 1989 när motorblocket sprack på vår nyinköpta folkvagnsbuss och bilen stod på verkstad en vecka. Riktigt trevligt ställe.


Pierre grubblade på fler inköp, men det blev bara en fin liten Paristavla.


Ett par timmar senare var rötterna förkolnade och serveringen kunde starta.


Pierre fick resans enda merguez, men då var det tre stycken i baguette med sallad och majonnäs.


Ellinir intog sin efterätt vid åldersomshemmet för att ge lite extra stöd. Kaffe och hembakad hallonbakelse var inte på något sätt fel.


Hem åkte vi vinvägen vilket tar väldigt mycket längre tid och ibland går på smala bygator, men är så mycket roligare. I Itterswiller var det dock behagligt tomt på gatan.


Stadsporten i Dambach-la-Ville rymmer bara en bil i taget, men störst går väl först?!



Söndag 7 oktober
Dags för resans clou - choucroutefesten i Riedwihr! Vi startade vid elva och tog vår vanliga väg via Guemar och Illhaeusern. Det finns massor av fina valnötsträd att ha koll på på vägen dit.


Sedvanligt stopp vid M10-tankern utanför Illhaeusern. Här förlorade tre av fem män sina liv i strider i januari 1945. En av de som överlevde, Marc Samin, begravdes utifrån sin önskan i tankern efter sin död 1991.


Det är den 48:e choucroutefesten i rad som Brandkärens vänner anordnar. Vi har varit med lite drygt hälften av dessa år. Surkålen är alltid lika god och tillbehören också.


Ungefär 1200 personer ryms i det enorma tältet och ljudnivån är ganska hög. Vi har funderat mycket över dekorationerna som vi upplever som julaktiga, men inte hittat något svar.


Som traditionen bjöd tog vi oss en svängom också.


I alla år har Pia och Patrik spelat först och sedan Melody boys. En nyhet för året var Hohwald Écho som ersatte båda. De var lite mer bompabompaaktiga, riktigt bra och de gick runt bland borden i början och spelade.


Baren utanför entrén var välbesökt liksom försäljningen av vitkål, både som huvud som strimlad och som surkål. Vad gör man med tio kg strimlad vitkål? Vi kom aldrig åt att fråga.


Strax innan Riedwihr och precis efter byter vi kläder från/till bekväm cykelutstyrsel till mer salongsfähig partydress.


I Ostheim tar vi alltid en liten rast på hemvägen. Denna gång var den italienska blåsorkestern Corado Musicale "Mottarone" på plats och spelade. Det visade sig att de var på en liten turné bland Storkens vänner i Alsace och hade haft spelningar hela helgen. Det här var den sista och efter var det dags för bussfärd hemåt.


En sista stilla njutning av de tre slotten ovanför Ribeauvillé; St Ulrich, Giersberg och Haut Ribeaupierre. Inte hann vi dit i år heller, men vi satsar på nästa år.


Allt inplockat och räkningen betald. Nu var vi redo att anträda hemfärden.



Måndag 8 oktober
Redan kl 08.45 var vi i Gertwiller, tömde vårt gråvatten och gjorde sista inköpen i Frankrike. Det gällde ju att inte glömma viktiga saker som diskmedel, salt, vin och senap som vi gärna bunkrade lite extra av inför vintern hemma.


Vid lunch var vi framme i Neustadt an der Weinstrasse. Vår erfarenhet var att här rådde djungelns lag både var beträffade en plats och el. El hade vi faktiskt aldrig haft trots flera besök och nu fick vi plötsligt både en bra plats och ström. Var vinfesten slut?


Icke sa Nicke. Den pågick 2 - 15 oktober och när vi kom upp till festivalsområdet vid två var det full fart. Vi delade på ett glas god Müller-Thurgau och tog en rekognoceringstur inför kvällen.


Samma stora och välordnade utskänkningsställen som vi våra tidigarebesök.


Ny var dock denna karusell. Efter ett delat glas vin kändes det alltför äventyrligt att testa Rocket. Den var grym!


Vi tog i stället en liten stadstur och började med affärsgatan.


Neustadt fick sina stadsrättigheter redan 1278 och i staden finns mycket gammal bebyggelse bevarad. DEt är gott om små fina gränder och precis som i många andra tyska städer finns många fina skulpturer och fontäner.


Paradisbrunnen är en av de fantastiska fontänerna i staden.


Vädret var ljuvligt och vi passade på att vila lite inför kvällens fortsatta äventyr.


Ja, det var vinfest i Neustadt, Tysklands största t o m och den där Vindrottningen kröns, men lämnade våra husbilskollegor aldrig campingen i helgen?


Åter på festivalsplatsen. Dags att välja middag och det är inte lätt för utbudet är enormt.


Måndag kväll och fullt med folk, men i år missade vi tyvärr allsång och alldans som brukar vara så rolig.


För att få prova flera rätter delar vi på dem.Vi startade med en flsäkstek med lök som var Pierres absoluta favorit. Ellinor lutande nog mer åt detta - Saumagen - vilket ska vara fläskkött med potatis och kastanjer i.


Inget Pariserhjul i år, bara den fina anblicken av det när vi gick hem.



Tisdag 9 oktober
Kassörskan på REWE kunde inte dölja sin förvåning över våra inköp. Vi förklarade att vi skulle klara hela vintern på detta och då tyckte hon att vi nog kunde tagit lite mer.


Dagens stopp var i Hann. Münden där Pierre blev kraftigt magsjuk i somras. Han brukar inte köra repriser så vi chansade. Efter att ha installerat oss tog vi en stadstur. Hann. Münden är en gammal stad som fick sina stadsprivilegier redan 1247. Här finns över 700 korsvirkeshus, de flesta mycket välbevarade. Många av husen har också fantastiska dörrar som ofta är vackert målade i tre färger.


Rådhusplatsen.


Smarrigt fika med delad russinbulle på café Thiel vid Domkyrkoplatsen.


Huvudgatan Lange Strasse.


Föregångaren till detta rådhus byggdes redan på 1200-talet. 1618 stod detta rådhus klart i renässansstil med mycket vacker utsmyckning.


Varje dag kl 12, 15 och 17 spelar rådhusets klockspel samtidigt som dessa figurer kommer fram. Mannen i röd rock är dr Eisenbart som dog 1727, men fortfarande hyllas som en mycket skicklig läkare som gjorde mycket för staden.


Floden Werra flyter under bron vi står på, förenas sedan med floden Fulda och bildar Weser. Bron byggdes 1250 och är därmed den äldsta bron i norra Tyskland.


På det gamla packhuset har extrema högvatten noterats. Hann Münden var tidigare en Hansastad och fram till mitten på 1800-talet var skeppstrafiken stor. Den allra högsta skylten visar högvatnet 1342, men så sent som 1995 finns en skylt med.


Ställplatsen vid campingen ligger fint, Pierre höll sig frisk och vi kunde njuta en stund i den sköna kvällningen.



Onsdag 10 oktober
När vi kört en stund tyckte Ellinor att Silvia drog åt vänster. Vi stannade vid en bensinmack efter autobahn och i stället för 4,3 kg i däcket var det två. Pierre fyllde på rejält med luft och så hoppades vi att det skulle räcka till en däckverkstad.


Via ett antal mycket hjälpsamma personer som lärde oss att däck heter Reifen och visade oss till denna mycket sympatiska och kunniga verkstad i Hildesheim kom vi till rätt ställe för att få hjälp.


Deras reklam för byte av stenskott lugnade oss.


De beklagade att det var fullbokat hela dagen så vi kunde få vänta lite, men hjälpa oss kunde de. Mindre än en timme senare hade vi två nya perfekta framdäck för bara 220 euro och kunde fortsätta resan. Så otroligt hyggligt av dem!


En otäck långtradarolycka gjorde att vi fick köa i över en timme och vi var mycket senare än tänkt - men så otroligt tacksamma - när vi nådde Stade sent på eftermiddagen. En liten promenad in till den fina stadskärnan hann vi ändå med. 1645 - 1719 var Stade huvudstad i den svenska provinsen Bremen-Verden och det stora huset längst bort heter Schweden Haus och är numera museum.





Vi var här för två år sedan och då höll de på att rusta upp ställplatsen. Den är nu klar med fint facilitetshus och el till nästan alla platser.


Nära ställplatsen har Audi ett stort försäljningsställe. På kvällen ställer de ut sin nattvakt i entrén.



Torsdag 11 oktober
Sista dagen utomlands inledde vi med att åka upp till Flensburg och gå på gränshandeln i Krusaa. Calles är ett tyskt företag som funnits väldigt länge. Vi stannade här när barnen var små också, men då var det under betydligt enklare förhållanden. Det har uppenbarligen gått bra för dem - också.


Billigt så det förslog var det verkligen. Vi fick fylla i ett formulär om att ölburkarna skulle utomlands så slapp vi kostnaden för panten.


Lilla Bältbron stod klar 1970. Det finns en till bro med samma namn från 1935 och den kommer nu att stänga några månader för översyn.


Bron över Stora Bält såg vi när den byggdes och Pierre undrade var alla stora cylandrar som låg upplagda då tog vägen. Det var till järnvägen som försvann ner under jord efter ett tag. Bron öppnades för trafik 1998.


Så fin utsikt i det härliga vädret, men det blåste rejält så de varnade för sidvind och det var det onekligen.


Vårt BroBizz för Öresundsbron fungerade här också.


Öresundsbron i kraftig blåst, men det gick bra. Den stod klar år 2000 och är totalt nästan 16 km lång (inklusive tunneln på den danska sidan).


Som vanligt tog vi in på husbilsdelen av Lagunens andelshamn vid Ribbersborgsparken. Vi hann med en promenad längs stranden. På brygga tre badades det för fullt. 13 grader i vattnet var OK sa de, men det blåste lite för mycket. Eftersom vi inte fick dyka i avstod vi.


Inte minsta fel på utsikten från husbilen.


Inte från avslutningen på promenaden vid Lagunen heller. Alla grannar var tyskar så vi fick en mjuk övergång till Sverige.



Fredag 12 oktober
Pierre hade otåligt väntat på att få komma till biltvätten i Lund. Det visade sig dock att den var trasig så vi fick bara provstå en stund innan vi åkte till stationen.


Vi hade kunnat ta det lite lugnare för tåget var en halvtimme sent efter att det gått sönder i Södertälje, men kunnat lagas.


Klockan 12.06 klev Katarina äntligen av tåget och vi kunde starta mot Ullared.


Pierre hade som tur var bokat plats på GeKå:s camping i förväg. Det var lång kö i tre led för att boka in.


Ellinor och Katarina lämnade Pierre att ställa i ordning Silvia och drog till det stora varuhuset. Det var fruktansvärt mycket folk där fastän det brukar vara ganska lugnt på eftermiddan. Det visade sig att veckan 41-48 är så populära att det är öppet kl 7-22.


Pierre kom efter en stund, men alla tre var snabbt redo att avsluta shoppingen så vi köpte sallad som traditionen bjuder och gick hem till husbilen och njöt av våra individuella val.


Strax före nio gick Ellinor och Katarina tillbaka. Fortfarande var det nästan fullt på parkeringen.


Inne i varuhuset var det dock alldeles lagom mycket folk, precis så lugnt som det brukar vara en sen eftermiddag.


Pierre höll koll på ställplatsen vilket inte var så svårt eftersom den blev tidigt proppfull och inga nya ekipage kom.


Den här gången hann vi titta på fler avdelningar så Katarina kom till sin förvåning ut med bland annat en ny vardagsrumsmatta.


Än mer välfyllt garage hade vi onekligen efter besöket. Vi som tyckt att vi faktiskt inte handlat något denna resa.



Lördag 13 oktober
Strax efter lunch var vi framme vid dagens mål Gränna. Gränna var fram till 1632 kyrkby i Gränna socken, men blev sedan stad under namnet Brahe-Grenna av greve Per Brahe d y. Det är fortfarande en lite stad med runt 3000 invånare. Brahegatan var fram till 1970-talet genomfart för Riksväg 1 mellan Stockholm och Helsingborg.


Amalia Eriksson fick 1859 rätt att tillverka karameller i sitt sockerbageri. Hon gjorde de första polkagrisarna. Nu är det äntligen på gång att få dem som skyddat varumärke berättade damen i butiken vi besökte och beundrade hantverksskickligheten.


Ställplatsen ligger vid allén ner till hamnen.


Eftersom vi kom ganska tidigt fanns det tid över att ta färjan till Visingsö. Så här års går den engång i timmen.


Vi åkte med den stora färjan Braheborg och först körde alla ombord i fören


och en halvtimme senare körde de av i aktern.


Braheborg vände genast, men vi tog en promenad och började med att gå till Visingsborgs slott.


Slottet var släkten Brahes residens på Visingsö och byggdes i fem etapper mellan 1573 och 1662. Karl XI tvångsinlöste vid reduktionen slottet och under åren 1715-1718 var det sedan fångläger för tillfångatagna i Karl XII:s krig. Det brann ner till grunden 1718.


I våras öppnade en ställpats nära hamnen och vi passade förstås på att titta på den. Mycket fin, blir till att besöka den till våren.


Nöjda återvände vi till Silvia med 16.45-båten och Pierre bjöd på Visingsö sunset som var lika god som vacker.


Sunset på riktigt, men Ulrika och Melanie som bara befann sig några mil bort vid Omberg fick se en riktigt pampig variant.


Kvällspyssel i husbilen.



Söndag 14 oktober
Vi vaknade till en fin men kall dag och tog en liten promenad upp till COOP och köpte lite färskt morgonbröd så här sista morgonen på resan.


I Mjölby fick Pierre äntligen tvätta Silvia ordentligt. Nu var hon nogsamt tömd på alla typer av vatten och ren inför invintringen.


Vägen hem bjöd på så många vackra höstträd i solljuset. Vid tre var vi hemma igen efter en väldigt trevlig resa.



Måndag 15 oktober
Tömd, tvättad, fulltankad och invintrad, vi tackar Silvia för en fin säsong! Nu väntar sex månaders dvala för Raffe, Sange och Sigge innan de får följa med ut på resor igen.



Tillbaka till startsidan